Lovprisandet av gudarna för deras bidrag till den mänskliga kulturutvecklingen var en fast beståndsdel i hymndikten, bl.a. i Horatius hymn till Hermes-Mercurius.

För Lucretius' antireligiösa tendens är det beteckande att han understryker att det är människans egen förmåga som skapat kulturframstegen: gudarna har man alltså inte att tacka för dem.

Under hela antiken pågick en kamp mellan två bildnings- och uppfostringsideal: retorikens och filosofiens. Härvid företrädde retorerna de praktiska synpunkterna. Filosoferna uppställde däremot ett bildningsideal: att genom deltagande i vetenskaplig, till objektiv sanning syftande forskning, nå fram till en världsuppfattning och livsåskådning. Men om filosofer och retorer är de förnämsta konkurrenterna, är de icke de enda som gör anspråk på den ledande rollen i fråga om kulturutvecklingen. Horatius hävdar i sin Ars poetica, att det framförallt är skalderna, som genom sin sång mildrat urtidens råa seder och fört fram mänskligheten till högre kultur.

Men vare sig man vill se orsaken till kulturens uppkomst och utveckling i enskilda mäns skapande snille eller i vissa vetenskapers insatser eller i mänklighetens kollektiva erfarenhet, så är det tydligt, att man betraktar denna kultur som en vinning, ett företräde framför barbarfolken, som står kvar på det naturstadium som kulturfolken lämnat.

Cyniker och stoiker betraktar dock människans urtillstånd som en guldålder, men inte färför att människorna då levde i ett Schlaraffenland, glada och bekymmerslösa; de har klart för sig att livet i naturtillståndet är hårt och krävande; men de förklarar att människorna ändå var lyckliga på den tiden, eftersom de var härdade och förnöjsamma och levde i lycklig okunnighet om alla de konstlade behov och aspirationer, som i det civiliserade samhället blir ständigt fler och ständigt större och som gör kulturmänniskans liv till en hopplös kapplöpning med hennes egna krav och förhoppningar och dömer henne till en evig otillfredställelse.

En extrem kulturpessimist var Seneca. I en av sina Epistulae morales polemiserar han: "Man börjar med att eftertrakta det obehövliga, fortsätter med att åtrå det skadliga och gör slutligen själen till en slav under det materiella och tvingar den att tjäna kroppen och dess lust."

För stoikern är den etiska synpunkten avgörande. Kulturframstegen betraktar han som syndafall, förorsakade av egennyttiga och skadliga begär, och civilisationen innebär frestelser, som gör det svårare att bevara den själens autonomi, som efter stoisk uppfattning är grundvalen för all sann dygd och verklig lycka.

Det finns också ett längtansfullt tillbakablickande till guldålderns naturtillstånd, som icke i första hand är en protest mot den moraliska upplösning, som anses följa med kulturutvecklingen, utan snarare framstår som ett uttryck för allmän kulturtrötthet, den leda vid och vantrivsel med kulturens tvång som är en vanlig och naturlig reaktion i högt civiliserade samhällen.

En konsekvens av kulturpessimisternas höga värdering av naturtillståndet är att man med respekt och avund ser på de folk; som ännu lever kvar i primitiva förhållanden.

Man såg förklaringen till roms framgång i förfädernas manliga dådkraft, deras virtus, och i en särskild gudomlig välsignelse, en felicitas, som dessa gjort sig förtjänta av genom fromhet och rättvisa, pietas och iustitia.

Historien uppvisade en rad av unga och sunda folk, som med heroiska ansträngningar tillkämpat sig herravälde och rikedom, varefter makten och överflödet förlett dem till övermod, vällevnad och nöjeslystnad, varigenom de försvagats, så att de ej kunnat hävda sig mot andra mer råa men också mer ofördärvade folk. Hade icke Rom nu kommit så långt på degenerationens utförsväg, att dess ödesstund måste anses nära? Den oroande frågan är nästan ständigt närvarande i romerskt historiskt och politiskt tänkande. Det är mot bakgrunden av denna oro man bör se en Cato Censorius' kamp mot grekiskt kulturinflytand eoch hans ängsliga iver att förinta Roms medtävlarinna Kartago.

I denna dystra stämning faller en stråle av hopp. Bland österlandets folk, kanske särskilt bland egypter och judar, levde profetior om en gudason, som skulle komma till jorden och återinföra guldåldern. Han skulla lägga hela världen under sitt välde och under hans spira skulle fred och rättvisa råda och jorden skulle bära rika skördar. Ännu starkare kraft fick dessa idéer när Augustus äntligen lyckades återställa fred och ordning och gjorde sitt bästa för att återuppväcka respekten för religion och moral. Tacksamma människor hyllade Augustus som fredsfursten, världens frälsare, återställaren av guldåldern med dess pax, iustitia, abundantia.