När Alexander Severus visat sig vara alltför restriktiv i fråga om penninggåvor till hären, mördades han 235 under ett myteri, som leddes av de pannoniska legionernas befälhavare Maximinus Thrax. Maximinus Thrax, som efterträdde Septimius Severus, inledde den period i Roms historia, som brukar kallas soldatkejsartiden. Det som kännetecknar epoken är att statsledningens auktoritet endast legitimerades av de maktmedel som de väpnade styrkorna besatt.

Soldaterna och makten
En stor del av de militära resurserna användes inte till försvar vid gränserna utan till inre uppgörelser mellan rivaliserande arméförband.

Försvarsuppgifterna var så stora att kejsaren Valerianus redan vid trontillträdet 253 gjorde sin son Gallienus till kollega och därigenom delade upp kommandot.

Inte nog med att de yttre fienderna fick övertaget, riket var också nära att splittras upp i regionala, självständiga enheter. I slutet av 250-talet gjorde Postumus sig till kejsare över Gallien, Brittanien och Spanien. Han avvärjde effektivt alla härjningar från germanska stammar in på romerskt område.

Gallienus inrättade en rörlig division, som bestod av bepansrat rytteri. Denna militära enhet var förlagd till Milano och kunde med kort varsel sättas in mot angripare från norr. Delvis med hjälp av detta kavalleri kunde kejsaren slå tillbaka goterna från områdena söder om Donau.

Gallienus mördades efter segern, som hans efterträdare Claudius kunde dra nytta av under sin korta regeringstid.

Soldatkejsartidens store organisatör var Aurelianus (270-275), som återställde rikets enhet genom att besegra Palmyra och sedan också det galliska riket.

Aurelianus försökte också genomföra ekonomiska reformer, men dessa fick ingen större betydelse, sedan kejsaren 275 i likhet med de flesta av företrädarna mördats av sina egna. Tio år senare blev den illyriska officeren Diocletianus ensam härskare. Han förde vidare många av de reformer, som Gallienus och Aurelianus lanserat, och lyckades också ge kejsarvärdigheten en ny auktoritet och legalitet.

Ekonomisk och social kris
Det romerska riket överlevde nämligen 200-talets kris. Statsmakten åtnjöt mot slutet av seklet ett vidsträckt förtroende och hade fått tillgång till nya resurser.

Men under långa perioder av århundradet kunde statsmakten inte garantera invånarnas säkerhet. De fleta delarna av riket råkade ut för härjningar. Vidare blev myndigheternas fiskala krav allt mer tyngande. Slutligen rådde dyrtid och en efter antika mått galopperande inflation.

Kultur i kris
Den tidigare så rika byggenskapen i provinsstäderna upphörde helt när den severiska dynastin störtades. Det överskott, som den lokala överklassen förut placerat i sådana projekt, gick till kejsare och här.

Religionerna i det romerska riket fick ett större grepp om människorna under 200-talets kris.

I de östra riksdelarna och i Nordafrika var kristendomen en expanderande religion, även om de kristna fortfarande utgjorde en minoritet. Kyrkans lära blev klart avgränsad från tidens gnostiska riktningar när arbetet på Nya testamentets kanon (auktoriserad samling skrifter) var färdigt ca 200.

När kristendomen blev en mer utbredd religion, kom den gamla motsättningen mellan kyrka och stat i dagen. Centralmakten kunde inte acceptera denna religiösa sammanslutning, vars medlemmar vägrade delta i kejsarkulten och därför visade prov på illojalitet. Den första storkonflikten mellan kyrka och stat uppstod 249, då kejsar Decius inledde en organiserad förföljelse över hela riket mot de kristna.