|
Enligt en sen tradition grundades Kartago
i nordöstra Tunisien av kolonister från den feniciska handelsstaden
Tyrus 814 f.Kr. Ett redan ur den grekisk-romerska samtidens ynpunkt frånstötande
drag i den kartagiska religionen var att småbarn offrades till gudinnan
Tanit. Samtidigt var Kartago ca 300 f.Kr. starkt påverkad av hellenistisk
kultur.
Kartago utgjorde en viktig station på handelsvägen längs den
nordafrikanska kusten och blev snart den politiskt mest betydelsefulla feniciska
kolonin. Efter utgången av det tredje puniska kriget 146 f.Kr. förstörde
romarna grundligt staden Kartago och annekterade dess välde. Kartagernas
stat tillhör därför inte historiens glömda utan snarare
utraderade riken.
Kartager och greker
Det existerade ett vänskapligt förhållande mellan Rom och
Kartago redan från det år republiken infördes. Den sista
vänskapspakten kom till under Pyrrhuskriget, då bägge
staterna var ställda inför samma fara. Det omfattande krig som bröt
ut mellan de båda staterna år 264 bottnade således inte i någon
traditionell animositet eller intressekonflikt.
Första puniska kriget
Den utlösande faktorn, som i och för sig var föga ärofull,
sammanhängde med att romarna efter Pyrrhus nått en sådan
position att de drogs in i de sicilianska grekiska städernas inbördes
strider och därför indirekt i deras motsättningsförhållande
till Kartago.
Utan flotta hade Romarna ingen möjlighet att kämpa mot Kartago.
Under en kort period byggde de över 250 skepp, som var försedda
med änterbryggor för bordning.
Romarna förde med stor seghet ett utnötningskrig och vann kriget.
Kartagerna hade inget annat val än att ge romarna det de begärde.
I ett fördrag 226 f.Kr. drogs gränsen mellan kartager och romare
vid floden Ebro i Nordspanien.
Roms första provinser
Genom den första puniska kriget gjorde Rom för första gången
landvinningar utanför Apenninska halvön. De kartagiska besittningarna
på Sicilien samt de städer, som samarbetat med fienden, blev efter
241 det romerska folkets egendom. Samniter, etrusker, greker accepterades
politiskt av Rom och bevarade mycket av sin egenart, trots att de miste sin
utrikespolitiska bestämmanderätt och pålades militära
plikter i hären.
Senaten byggde inte ut någon byråkrati för att driva in avkastning
från provinserna utan använde sig av ett rent entreprenörssystem.
Välbärgade män, ursprunglingen från provinsen, åtog
sig att uppta tull och att samla det tionde av spannmål och andra jordbruksvaror
som skulle tillfalla Rom.
Hannibalkriget
En med Rom allierad stad vid spanska Medelhavskusten ansåg romarna formellt
tillhöra deras intresseområde, trots att den låg söder
om demarkationslinjen mot parterna. Den unge kartagiske fältherren Hannibal,
ansåg sig emellertid inte ha begått något fördragsbrott
när han 219 inledde en belägring av denna stad.
Hannibal inväntade inte ett romerskt anfall över Ebro utan tillgrep
en chocktaktik, som gav honom själv allt initiativ. Våren 218 f.Kr.
förde han sin här, ca 50 000 fotsoldater, 10 000 ryttare och ca
20 elefanter över Pyrenéerna, sedan via Sydfrankrike över
Alperna, som hans här forcerade under betydande förluster.
Under två slag vid Ticino och Trebia 218 visade sig de kartagiska styrkorna
vara romarna helt överlägsna. Hannibal tillämpade en ny taktik,
som gick ut på att låta slaglinjens mitt vara förhållandevis
svag, medan stora styrkor förlades till flankarna. De romerska legionerna
hade därför till att börja med framgångar, då de
angrep centrum av motståndarnas falang. Under slagets andra fas blev
de fullständigt inringade och förintade.
I likhet med Pyrrhus sextio år tidigare fick Hannibal erfara att Roms
herravälde över Italien var effektivt uppbyggt och svårt att
upplösa. Till Hannibals olycka slog romarna efter nederlaget 216 in på
en defensiv form av krigföring. De undvek att möta Hannibals armé
i regelrätta fältslag. De begränsade sina militära aktioner
till att angripa motståndaren i samband med förflyttningar och
till att hindra fiendens proviantering. Romarna övertog initiativet.
Genom den fred som slöts efter nederlaget förvandlades Kartago till
en i stort sett demilitariserad nordafrikansk stat med jordbruk som huvudnäring.
Genom utgången av detta, det andra puniska kriget, blev Rom den mäktigaste
staten i västra Medelhavsområdet.
|
