Kristendomen förvandlades under Konstantins regering från att ha varit en godtagen till att bli en gynnad religion i det romerska riket. Grundvalarna lades därigenom för kyrkans kommande maktposition i det medeltida samhället.

Konstantin och kyrkan
Den kristna kyrka som Konstantin i stigande grad gynnade var och förblev splittrad trots kejsarens försök att medla i lärostrider och i andra inre motsättningar.

Konstantin som administratör
I motsats till Diocletianus förde Konstantin en medveten senatsvänlig politik.

Redan efter segern över Licinius började Konstantin att anlägga Konstantinopel, som skulle vara den nya huvudstaden i öst. Konstantinopel invigdes 332 efter en energiskt utförd byggverksamhet, omfattande vattenledningar, murar, hedniska tempel, kyrkor, badanläggningar, cirkusar, offentliga platser. Konstantin strävade nämligen efter att göra sin stad till ett andra Rom. Han ordnade också med att 80 000 av invånarna i likhet med romare skulle få gratis bröd.

Rikets ekonomi blev pressad genom denna stadsanläggning och alla de genomgripande organisatoriska förändringar som den medförde.

Konstantins dynasti
På sin dödsbädd mottog Konstantin 337 det kristna dopet. Han begravdes i De tolv apostlarnas kyrka, som han låtit uppföra i sin stad. Hans söner Constans, Konstantin II och Constantius II delade riket i och med att de övertog ledningen för var sin prefektur med självständig byråkrati och hovhållning.

Konflikter uppstod redan något år efter Konstantins bortgång mellan Constans och Konstantin II, som till slut ryckte in med sin här i Italien, där han blev besegrad.

På grund av det stora trycket på Rhengränsen var Constans bunden till försvaret av Gallien, där han mördades 350 av usurpatorn Magnentius. Detta uppror nedkämpade Constantius, som efter 353 var högste ledare över hela det rike Konstantin lämnat i arv till sina söner.

Under Constantius II:s regering uppstod på nytt oro vid gränserna, varvid de romerska härarna inte längre kunde garantera säkra förhållanden i de mest utsatta provinserna. För att effektivisera militärledningen utsåg Constantius sin unge släkting Julianus till caesar i väst medan han själv förde krig mot den sassanidiske kungen Shapur II. Julianus slog tillbaka de germanska stammarnas anfall och blev till slut utropad till augustus av sina trupper.

Julianus ingrep under sin korta regeringstid (361-363) mot direkta orättvisor i beskattningen. Han är emellertid mest känd för sin antikristna religionspolitik, som givit honom binamnet Apostata, Avfällingen.

Dominatet i kris
Julianus' död innebar också slutet på Konstantins dynasti. Hären och byråkratin övertog kontroll över kejsarvalen.

Efter Jovianus' korta regering anförtroddes den högsta makten till Valentinianus, som utsåg sin broder Valens som kollega i östra delen av riket.

Goterna reste sig i ett förtvivlat uppror och började tåga mot Konstantinopel. Valens inväntade inte förstärkningar från Gratianus i väst utan mötte de välutrustade och krigsvana barbarerna vid Adrianopel, där den romerska hären led ett förkrossande nederlag 378. Under den ytterst förvirrade situation, som då uppstod, utsåg Gratianus den spanske fältherren Theodosius till ny august i öst.

Under 380-talet blev de politiska förhållandena osäkra även i västra Medelhavsområdet genom usurpatorn Maximus' uppror. Förhållandena var så allvarliga att Theodosius för en tid levde i fredlig samexistens med Maximus. När denne till slut besegrats 388, uppstod förvecklingar i det västliga kejsarhovet, som ledde till att Valentinianus II likviderades. Den nye kejsaren Eugenius och hans militärbefälhavare germanen Arbogast bekände sig öppet till den gamla romerska religionen. Theodosius, som gjort kristendomen till statsreligion i den riksdel som stod under hans administration, slog ned denna hedniska reaktion 394. Den kristna religionen blev därefter den enda av statsmakten godkända i hela riket.

För en kort tid var Theodosius ensam herre i hela det romerska väldet, men han hade själv ordnat så att makten efter hans död skulle delas mellan sönerna Arcadius (395-408) i Konstantinopel och Honorius (395-423) i Ravenna.

I praktiken blev de västra riksdelarna alltmer isolerade från de östra inte minst i samband med de omfattande germanska folkvandringarna under 400-talets första decennier. Efter ca 400 är det därför befogat att tala om Västrom som en från Östrom förhållandevis fristående statsbildning, trots att kejsarfamilj, hov, kyrka och dominatets styrelseform utgjorde sammanhållande faktorer.

Ännu i 500-talets östromerska rike utgjorde slavarna en betydelsefull och juridiskt intressant personkategori i det stora justinianska lagverket.