Slaget vid Filippi avslutade inte det inbördeskrig mordet på Caesar utlöst utan utgjorde endast en etapp i en långvarig kamp, som slutade med att Octavianus blev den högste ledaren i det romerska väldet. Senaten förlänade 27 f.Kr. segraren hedersnamnet Augustus.

Öst och väst
I samband med de omfattande militära operationerna på Sicilien 36, då Sextus Pompejus slutgiltigt besegrades, utmanövrerades Lepidus fullständigt från sitt kommando efter ett myteri i den egna hären.

Redan i början av sin karriär hade Octavianus använt titeln imperator, det hyllningsnamn en här gav sin segerrike general.

Brytningen mellan Octavianus och Antonius blev definitiv när de båda konsulerna samt ca 300 senatorer tidigt på året 32 flydde till Grekland efter trakasserier från Octavianus' sida. I denna krissituation publicerade Octavianus Antonius' testamente, som varit deponerat i Vestatatemplet. Caesarion, Caesars och Kleopatras son, förklarades där vara legitim arvtagare efter fadern. Vidare bestämde Anonius vilka områden som skulle tillfall hans och Kleopatras barn. Testamentets innehåll ogillades av romarna. Testamentet bildade också utgångspunkt för en ryktesflora om att Antonius och Kleopatra förberedde krig mot väst och planerade att lägga huvudstaden till Alexandria i stället för Rom.

Antonius' armé koncentrerades till Grekland medan han utrymde det albanska kustområdet, där slutuppgörelsen stod i september 31 under sjöslaget vid Actium. Antonius flydde med Kleopatra till Egypten, som sedan blev målet för Octavianus' forsatta erövringar. Hans segerrika här bemäktigade sig detta sista hellenistiska rike, vars härskarpar begick självmord.

Från inbördeskrig till republik
Fältherretiteln imperator använde Octavianus också när de inre stridigheterna var avslutade.

Inte bara till hären utan också till befolkningen i Rom utbetalde han penninggåvor av det rika krigsbytet efter Actium. Octavianus strävade nämligen efter att följa en försonlig linje gentemot de gamla senatorssläktena, varifrån oppositionen mot Caesar hade utgått. Stödet från senatorerna var nämligen nödvändigt för att den nya politiska formeln, principatet, skulle upprätthållas.

När Octavianus var ensam härskare, legitimerade han fortfarande sitt välde genom att framhäva sambandet med det gamla traditionella Italien.

Kulturpolitik
Denna "fosterländska renässans" fick också stor betydelse för den romerska litteraturen. Den kanske främste exponenten för Octavianus'/Augustus' kulturpolitik var Vergilius (70-19 f.Kr.). Vergilius publicerade år 39 f.Kr. en samling herdedikter, se s.k. eklogerna, vilka väckte Octavianus' medarbetare Maecenas' intresse. I sitt stora inte helt avslutade epos Aeneiden beskriver Vergilius den romerske hjälten Aeneas' irrfärder från det brinnande Troja tills han slår sig ned i Latium och blir förste man i en härskardynasti, med vilken Gajus Julius Caesar och hans adoptivson var befryndade. Detta epos förmedlar åtskilligt av principatets ideologi eftersom det exemplifierar och åskådliggör de gamla romerska begreppen pietas (fromhet, lojalitet) och virtus (dygd, mod), som då fick förnyad aktualitet.

Till gruppen kring Maecenas hörde också lyrikern Horatius (65-8 f.Kr.), som skrev i en helt annan litterär genre än Vergilius. Hans dikter, som anknyter till den grekiska lyriken, har nästan alltid en klart patriotisk underton, även om deras ämnen kan vara oheroiska.

Politiska nyordningar
Den styrelseform som Octavianus skapade går under den moderna beteckningen "principat". Augustus hade inga planer på att i likhet med Sulla bara lämna den författning han restaurerat.

Uppdelningen av väldet i kejserliga provinser och senatsprovinser ägde bestånd hela kejsartiden.

Augustus hedrades också med att få andra offentliga uppdrag. Efter Lepidus' död blev han år 12 pontifex maximus och därigenom förman i det förnämsta prästkollegiet.

Augustus tvingades landsförvisa sin enda dotter Julia sedan hon komprometterat sig genom att vistas i de kretsar i Rom som kunde hänge sig åt "la dolce vita".

Augustus' provinspolitik
Augustus framstår ofta som den store fredsfursten i den romerska historien. Genom hans militära kommando blev Roms välde för första gången sett ur ett helhetsperspektiv. Hans fältherrar Agrippa och sedan efter år 12 släktingarna Drusus och Tiberius införlivade hela Alpområdet och de omfattande territorierna söder om Donau med Imperium Romanum, som nu mer och mer fick innebörden "Det romerska riket".

Augustus fortsatte Caesars arbete med att rationalisera skatteuppbörden och göra den mer rättvis. Den för eftervärlden mest kända skattskrivningen ägde rum i den nyinrättade provinsen Judéen när Quirinius var guvenör i Syrien, dvs. tidigast 6 e.Kr. Det var vid det tillfället som Jesus' föräldrar enligt evangelisten Lukas fanns med i den befolkningskategori, som utgjorde basen för Augustus' styrelse.

I själva Italien dyrkades härskarens person på ett mer maskerat sätt jämfört med i övriga riket. Kulten tog sig mer subtila uttryck än i provinserna.

Makten blir ärftlig
Det var aldrig Augustus' mening att den maktställning han skapat skulle upplösas efter hans död. Han förde en medveten politik, som gick ut på att säkra "tronföljden" efter rent dynastiska principer. En nyckelgestalt i dessa hans strävanden var dottern Julia, som först var gift med Marcellus, sedan Augustus' fältherre och vän Agrippa och efter dennes bortgång slutligen med Tiberius.

Julia anklagades för att föra ett utsvävande liv, något som först ledde till att Tiberius drog sig tillbaka från alla offentliga värv, sedan till att faderns vrede drabbade henne genom landsförvisningen 2 f.Kr.

Efter dottersönerna Gajus och Lucius bortgång återstod endast Tiberius som möjlig efterträdare.

Under kejsar Trajanus (98-117 e.Kr.) skrev Tacitus ett historieverk (Annales) över Augustus' dynasti, den Julisk-Claudiska ätten, som dog ut med Nero 68 e.Kr. Tacitus ger en osminkad version av Augustus' väg mot makten. Ändå tillhörde principatet och dess tillblivelse historieskrivarens egen tids levande förflutna och var något man var tvungen att acceptera även om sympatierna inte gick i den riktningen.