|
Överflödets problem
Roms expansion gick hårt ut över de ekonomiska förhållandena
i själva krigsområdena. Först plundringar och senare fiskal
utsugning bidrog till att av Rom behärskade områden miste mycket
av sin ekonomiska bärkraft.
Småbrukare fick allt svårare att kombinera sina roller som bönder
och soldater. Under Hannibalskriget hade dessutom stora delar av själva
Italien åratals varit utsatta för en främmande härs härjningar,
vilket gjort det svårare att fortsätta med jordbruk speciellt i
söder. Jordbrukarna i närheten av staden Rom och vid kusten kunde
dessutom inte konkurrera med importerade och billiga spannmål.
Dessa faktorer, alltså bondehärens problem, Italiens
agrara nedgång och tillgången på billig brödsäd,
bidrog till en betydande befolkningskoncentration till själva staden
Rom. Där fick skarorna status som proletarii, egendomslösa,
och fördes över till stadstribus. Genom denna process, som
pågick under en lång period, blev den romerska härens rekryteringsbas
allt smalare, vilket gick ut över effektiviteten.
Tiberius Gracchus
De negativa följderna av slavsystemet var genom omfattande slavuppror
uppenbara. Likväl var det endast de fattiga frias problem som folktribunen
Tiberius Gracchus förde upp på ett politiskt plan under
ämbetsåret 133. Han tillhörde själv den ledande senatsadeln.
I Spanien hade han tjänstgjort som officer under belägringen av
Numantia där han kunnat konstatera de romerska legionernas ineffektivitet.
I senatskretsar kom Graccherna att symbolisera alla upplösande
krafter i samhället. Tiberius Gracchus utmanade makthavarna genom att
kräva jorduppdelning. Han föreslog att den frigjorda marken skulle
fördelas bland fattiga medborgare. Från början var hans motiv
till denna reform av militär art.
Hans mäktiga motståndare i senaten lyckades med våld hindra,
den för dem själva obekväme, folktribunens planer. Under en
valförsamling i folktribunen avbröts mötet på ett dramatiskt
sätt av en grupp stridbara senatorer och deras sympatisörer. Under
det tumult som därvid uppstod mördades Tiberius Gracchus och några
hundra av hans förtrogna.
Detta var inte sista tillfället då sådana metoder användes
för att nå politiska mål. Fysiskt våld blev ett nytt
drag i den inre romerska politiken.
Gajus Gracchus
När Gajus Sempronius Gracchus blev folktribun 123 f.Kr., förde
han vidare broderns kamp mot senaten mer taktiskt och målinriktat än
denne. Under sitt sista tribunat förberedde han utsändandet av en
stor medborgarkoloni till Kartagos gamla område, där deltagarna
skulle få stora jordlotter. Han underlättade vidare levnadsförhållandena
för proletarii i Rom genom att saluföra billigt, statssubventionerat
spannmål till de fattigaste, som uppfördes på speciella bidragslistor.
Mycket tyder på att Gajus Gracchus försökte demokratisera
det romerska samhället genom att bryta nobilitetens maktställning.
Senaten satte in en hätsk agitationskampanj mot Gajus Gracchus, vilket
bidrog till att han inte blev omvald till folktribun för 121. Under tumultartade
förhållanden gick han sedan samma öde till mötes som
brodern.
Gracchernas betydelse
Senaten var inte i en så stark maktposition att den kunde återkalla
de lagar, som Gajus Gracchus stiftat för riddarståndet.
Den kanske viktigaste följden av bröderna Gracchus' politiska handlande
var emellertid att de skapade ett mönster för de individer, som
ville bryta sig ut ur senatskollektivet. Tiberius och Gajus Gracchus tillhörde
ju själva de förnäma kretsar som behärskade senaten. Senaten
delades efter deras tid i två fraktioner, optimater som förespråkade
det traditionella, och popularer som i Gracchernas efterföljd
föreslog för nobiliteten obekväma lösningar.
Optimater och popularer får inte fattas som beteckningar på partier,
om man med den termen avser massorganisationer med klara program. Orden symboliserar
skilda ståndpunktstaganden.
I republikens sista århundrade skulle splittringen inom senatsadeln
få nya dimensioner och bli direkt samhällsupplösande.
|
