Inbördeskrig
Caesars militära operationer var framgångsrika de första månaderna efter den väpnade interventionen. Hela Italien erövrades relativt snabbt, Rom kom under hans kontroll utan ett svärdsslag.

Sommaren 48 f.Kr. besegarede Caesar fullständigt Pompejus och hans här. I Rom hyllades Caesar efter segern genom att utropas till diktator på ett år.

När Caesar våren 47 i ett brev till en vän i Rom skildrade segern vid ett uppror i Mindre Asien, använde han det senare bevingade uttrycket: Veni, vidi, vici (Jag kom, jag såg, jag segrade).

Fram till sin död 15 mars 44 f.Kr. förberedde Caesar ett stort fälttåg mot det parthiska riket som en senkommen hämnd för Crassus' nederlag. Mordet på diktatorn under ett senatssammanträde hindrade de planernas förverkligande.

Caesar och hären
Caesar hade under sina kampanjer mot Gallien visat sig vara en duglig och soldatvänlig militär ledare och administratör. Klientskapet fick därigenom ett nytt innehåll och en statsbevarande funktion.

Diktatur som styrelseform
Caesar hade redan under 60-talet f.Kr. vunnit popularitet bland den fattiga stadsbefolkningen i Rom genom magnifika fester och frikostiga gåvor vid valkampanjer. Också under sin tid som statens högsta ledare var Caesar en folkets man i och med att han fullföljde Gajus Gracchus' program för att underlätta stadsproletariatets livsvillkor.

Caesar som administratör
Den åtgärd, som fick störst inflytande för eftervärlden, var hans införande av det egyptiska solåret på 365 1/4 dagar. Han förenade den formen för tideräkning med det gamla romerska månåret, varför de latinska månadsnamnen fortfarande lever kvar. För att få kalendern att komma i takt med det "naturliga" året, fick år 46 inte mindre än 445 dagar varigenom 1 januari 45 f.Kr. blev en astronomiskt riktig startpunkt. Caesars "år" gick emellertid något för långsamt, varför påven Gregorius XIII 1582 justerade den julianska kalendern. I det protestantiska Sverige infördes den gregorianska tideräkningen 1753.

Caesar inledde vidare en kommunal lagstiftning, som syftade till att göra Italien till ett homogent område rent administrativt. Genom dessa åtgärder blev Rom inte längre centralort i en stadsstat utan i realiteten huvudstad för medborgarlandet Italien.

Trots att Caesar undvek att uppträda som en revolutionär ledare, växte oppositionen mot honom i senaten. De problem som tidigare utlöst ett förödande inbördeskrig hade fått en till synes provisorisk men i realiteten permanent lösning i Caesars diktatur.

Mordet på Caesar var i själva verket en avrättning som företogs av ett kollektiv. Inte bara Brutus och Cassius utan en hel grupp senatorer stack med sina dolkar ned sin "välgörare" och politiske överman under det sammanträde, som skulle avsluta Caesars uppehåll i Rom och inleda fälttåget mot partherna.

Idealism och maktkamp
Brutus och Cassius saknade militära resurser. De räknade inte med Caesars soldater och veteraner, med befolkningen i Rom, med konsuln Marcus Antonius, som var den mördades kollega i ämbetet, med diktatorns underordnade magister equitum (rytterianförare) Marcus Aemilius Lepidus. De kände inte till att Caesar i sitt testamente adopterat sin adertonårige systerdotterson Octavius (som 27 f.Kr. fick hedersnamnet Augustus). Mordet hade släppt lös farliga krafter i folkdjupet, varför gärningsmännen helt tappade kontrollen över situationen.

Caesarmördarna fick i den situationen stöd från oväntat håll, nämligen från den dödes adoptivson, som enligt gällande regler övertagit adoptivfaderns hela namn och endast behållit en adjektivisk avledning av den fysiske faderns: Gajus Julius Caesar Octavianus. Det sista ledet av den personbeteckningen använde han aldrig, då Caesar-namnet i och för sig utgjorde en politisk resurs och dessutom underlättade för honom att anknyta till Caesars klienter.

Med pengar från egen förmögenhet kunde den unge Caesar, som han allmänt kallades, vinna ytterligare klienter och inflytande. Under krisen på senhösten 44 satte han upp en privat här på eget initiativ och på ett helt författningsstridigt sätt. Ett öppet inbördeskrig bröt ut i början av år 43 f.Kr. Cicero, som efter Caesarmordet gjort comeback i politiken och var en ledande man i senaten, jublade över Antonius' nederlag. Han räknade inte med att även den unge Caesar ökat sin politiska prestige och nu ställde krav.

Det andra triumviratet
Sensommaren 43 f.Kr. inledde de gamla makthavarna Antonius och Lepidus ett samarbete med Caesars adoptivson, som i fortsättningen för enkelhetens skull kommer att gå under namnet Octavianus eller Augustus. De tre fältherrarna slöt sig samman i ett lagligt sanktionerat triumvirat med mandat att hämnas Caesars död och återställa ordningen i staten. Bland offren för utrensningarna befann sig Cicero, som höggs ned under flykt från Rom.

Caesarmördarna och deras anhang var nu slagna. I uppgörelsen efter framgångarna skaffade sig den egentlige segerherren, Antonius, de flesta fördelarna.