Det yttre händelseförloppet i det västromerska riket under 400-talets första hälft domineras av de stora germanska vandringarna, som ledde till att en ny statsvärld växte fram.

När överbefälhavaren Stilcho mördats under palatsintriger 408, kunde den västgotiske kungen Alarik ta Italien i besittning utan att kejsar Honorius hade möjlighet att ingripa. I samband med detta erövringståg plundrades Rom 410, en händelse, som gjorde ett enormt intryck på samtiden.

För att bemöta polemik mot kristendomen författade kyrkofadern Augustinus (354-430) det lärda verket De civitate Dei, Om gudsstaten. Han skiljer där mellan gudsstaten, som är evig och har ett himmelskt ursprung, och den jordiska staten, som är underkastad förgänglighetens lagar och är ett djävulens verk.

Vandalerna fortsatte sina härjningståg till Spanien, där de upprättade en löst organiserad stamstat. Under sin kung Geiseriks ledning gick de över till Nordafrika. När de till slut 439 erövrat Kartago, förlorade den västromerska centralmakten en av sina sista resursrika dioceser.

Geisers grundliga plundring av Rom 455 stärkte hans maktställning. Ungefär samtidigt gick det romerska väldet i Brittanien mot sin upplösning i samband med anglernas och sachsarnas invasion av ön.

Det västromerska riket upplöstes således på 400-talet, allteftersom de olika dioceserna förvandlades till självständiga enheter under germansk ledning. När den siste kejsaren Romulus Augustulus störtatas 476, försökte inte Odovakar, som låg bakom kuppen, att finna en ersättare. Han lät i stället utropa sig själv till kung. Själva kejsarnamnet var inte längre någon politisk resurs.

Mycket av den administration som Diocletianus och Konstantin skapat på dioces- och provinsnivå levde dock kvar i de federerade germanska staterna.

Medan statsauktoriteten i det västromerska riket gradvis försvagades, följde utvecklingen i öster helt andra banor. Visserligen hade Teoderik den store byggt upp ett mäktigt östgotiskt välde i Italien efter det västromerska kejsardömets fall, men efter kungens död 525 hamnade också denna stat i ett svaghetstillstånd. Konstantinopel var därefter den ledande makten i hela Medelhavsvärlden.

Edward Gibbons försökte i sin monumentala The Decline and Fall of the Roman Empire, sammanfatta de lärdomar en sen eftervärld kan dra av det romerska världsrikets fall:

"Roms nedgång var det naturliga och oundvikliga resultatet av att riket blivit alltför stort. Välgång kom i förfallets princip att mogna. Orsakerna till undergång växte i takt med erövringarna. Och så snart tiden elller tillfället hade tagit bort de konstlade stöden, föll den stora byggnaden samman på grund av sin egen tyngd. Historien om dess undergång är enkel och otvetydig. I stället för att fråga varför det romerska riket gick under, borde vi vara förvåndade över att det bestod så länge."

Som god upplysningsman ger han också den kristna kyrkan sin del av ansvaret. Kristendomen predikade dygder som underkastelse och ödmjukhet, vilket bidog till att det romerska folkets försvarsvilja sjönk.

Walbank, som anknöt till Gibbons klassiska studie, fäste uppmärksamheten på alla de inbyggda svagheter i det romerska samhället, som hindrade ekonomin från att utvecklas.

Det är svårt att fastställa ett definitivt dödsdatum för det västromerska riket. Själva statsmakten, som företräddes av kejsare och centraladministration, förlorade gradvis sitt inflytande under 400-talet. När germanska stater etablerades i de västra provinserna, byggde de först vidare på romersk administration och förvaltning. Handeln över Medelhavet stannade inte heller av under det västromerska rikets upplösningstid.

Den katolska kyrkan var ett annat sammanbindande element under folkvandringarnas orostid. Kyrkans makt blev än större när frankernas kung Klodvig ställde sig under påvens auktoritet 496 och därefter förde krig mot arianerna i Gallien.

Det feodala samhällssystemet växte inte fram som en naturlig konsekvens av den romerska statsmaktens upplösning. De feodala politiska institutionerna med vasaller och län var fullt utvecklade först i karolingertidens Frankrike. Man kan dock spåra förutsättningarna för sådana sociala bindningar tillbaka till de germanska stammarnas invandringstid, då romerska och germanska samhällsformer bröts mot varandra.