|
Redan under det andra puniska kriget hade
Rom fört krig mot en hellenistisk kung, eftersom Filip av Makedonien
efter slaget vid Cannae 216 f.Kr. ställt sig på Hannibals
sida. Under tiden efter 200 blev Rom alltmer involverad i stormaktspolitiken
i öst för att till slut helt dominera den hellenistiska statsvärlden.
Republik mot kungar
Klagoskrivelser om makedoniska övergrepp framfördes både av
östtaten Rhodos och Pergamon till den romerska senaten, som reagerade
ytterst skarpt. Krigsförklaringen 200 drog än en gång in Rom
i den komplicerade grekiska allianspolitiken.
Under slaget vid Kynoskefalai 197 visade sig de romerska legionerna vara helt
överlägsna den traditionellt uppställda makedoniska stridslinjen.
Rom utnyttjade inte sin seger med att inrätta en ny provins utan förklarade
högtidligen att de grekiska staterna skulle vara fria, Roms amici,
vänner. Romarnas utrikespolitiska handlande i denna situation var bestämt
av att de uppfattade underlägsna men politiskt utvecklade samhällen
som sina klienter.
Syriska kriget
Romarna hade inte räknat med att de ändrat på maktbalansen
vid Egeiska havet när de reducerade Makedoniens inflytande. Ännu
ett krig bröt ut, varvid romarna konfronterades med den enda återstående
stormakt i Medelhavsvärlden, som kunde tävla med deras eget välde.
Den seleukidiske kungen förfogade över en armé, som numerärt
var romarna överlägsen.
De romerska härarna gick därpå under bröderna Scipios
ledning över till Mindre Asien, där Antiochos besegrades grundligt.
Genom freden vid Apamea 188 tvangs den seleukidiske kungen att betala ett
enormt krigsskadestånd och avträda hela Mindre Asien.
Över huvud taget sökte och vann romarna stöd hos de välsituerade
sociala grupperna i de grekiska staterna, medan folkets breda massa alltmer
flyttade över sina aggressioner till den nya stormakten i väst.
Makedoniens undergång
Konflikter uppstod i samband med frågan hur tronföljden i Makedonien
skulle ordnas. Makedoniska expansionsförsök kolliderade med Pergamons
intressen, vilket rättfärdigade en massiv intervention med 100 000
man. Först efter tre år besegrades de numerärt underlägsna
makedoniska styrkorna år 168, som utgör en vändpunkt i Medelshavsvärldens
politiska utveckling. Roms dominans var slutgiltigt beseglad, ty efter den
segern var senaten i en så stark position att den i princip kontrollerade
de två återstående hellenistiska stormakternas utrikespolitik.
Kartagos sista kamp
De tilltagande motsättnignarna mellan Rom och Kartago utgjorde det dominerande
problemkomplexet i väst. Förhållandet mellan de två
staterna försämrades gradvis i takt med kartagernas framgångsrika
försök att bygga upp sin ekonomi och sin maktställning i Nordafrika.
Censorn Marcus Porcius Cato förde en mångårig hatkampanj
mot kartago i senaten. "För övrigt anser jag att Kartago bör
förstöras" var länge den karaktäristiska slutklämmen
i alla hans yttranden i senaten oavsett ämnet för diskussionen.
Under 150-talets slut blev läget mellan Kartago och grannstaten Numidien
så allvarligt att senaten såg sig tvugna att intervenera för
att beskydda sin allierade. Scipio Africanus d.y. fick sitt tillnamn på
grund av att han förde befäl i kriget, som slutade med Kartagos
fullständiga förstörelse 146 f.Kr.
Det fredliga förvärvandet av Pergamon utgjorde kulmen på Roms
expansion i Medelhavsvärlden under 100-talet.
|
