Marius' nya soldater
De folk som uppehöll sig i Frankrike var inga löst organiserade barbarhorder. Den stora katastrofen inträffade 105 f.Kr., då en romersk konsulhär på 80 000 man fullständigt förintades.

Riddaren Gajus Marius framstod i denna krissituation som fäderneslandets enda tänkbara räddare. Den nya militära enhet han införde var kohorten, som utgjorde 1/10 av legionen och uppgick till 600 man. Han besegrade 102 f.Kr. teutonerna.

Marius' soldater var lojala mot sin general, ett nytt klientelförhållande hade skapats. Vem skulle nu garantera dessa soldater en normal livsföring? Skulle den romerska staten dela ut jord till dem, eller skulle deras fältherre göra det?

Bundsförvantkriget
Under 90-talet kännetecknades den inre politiken av stor instabilitet. Resultatet blev utbrottet år 90 f.Kr. av det blodiga bundsförvantkriget, som syftade till ett fullständigt upprivande av Roms maktställning i Italien.

Lucius Cornelius Sulla, som tjänstgjort som underbefälhavare i Marius' fälttåg mot Jugurtha, räddade genom sin energiska och skoningslösa krigsföring det romerska väldet från att upplösas. Det var emellertid taktiskt omöjligt att avvisa bundsförvanternas krav på politisk jämställdhet. Därför erbjöds genom en lag från 89 medborgarskap till alla fria italiker som kapitulerade. På det sättet blev Rom huvudstad för hela Italien söder om Poslätten.

I praktiken var det emellertid få som spontant utnyttjade sina medborgerliga rättigheter att välja nästa års ämbetsmän. Denna passitivitet berodde på ekonomiska och transporttekniska förhållanden, som de ledande grupperna i Rom försökte övervinna genom att göra mötena så attraktiva som möjligt med bröd och skådespel.

Ett kortvarigt inbördeskrig blev resutatet av en kompetensstrid mellan senaten, som bemyndigade Sulla att slå ned upproret, och tribusförsamlingen, som något senare utsett Marius till befälhavare. Med vapenmakt återställde Sulla senatsmajoritetens auktoritet över popularerna, varefter han gick över till Grekland. Under en treårig kampanj drev han ut Mithradates' styrkor från romerskt område.

Sullas reformer
Sullas återkomst med sina legioner till Italien 83 inledde en kortvarig skräckperiod i Roms republikanska historia med utrensningar och politiskt våld. Ca 2 000 individer med föregivet populara sympatier fick sina namn uppförda på proskriptionslistor, varefter de avrättades utan laga dom och deras gods konfiskerades.

Det verkliga tecknet på status och inflytande i senrepublikens Rom var inte att ha många slavar utan många klienter, något som Pompejus, Crassus och Lucullus hade. Dessa män kom att spela en framträdande roll i romersk politik under följande decennier.

Sulla utsågs 82 f.Kr. till diktator. I kraft av sin ställning, och sina soldater, genomförde han åtskilliga reformer, som alla syftade till att återge senaten och optimaterna sin forna betydelse. Antalet senatorer utökades till 600. Sulla försökte också utplåna alla spår av Gracchernas verksamhet.

Sullas arvtagare
Efter Sullas död 78 f.Kr. hade fortfarande Mariusanhängaren Sertorius ett militärt överläge i Spanien. Senaten utsåg den unge Pompejus, som varit en av Sullas gunstlingar, att återställa statens auktoritet i de provinserna. Med stora svårigheter löste Pompejus denna kris under kampanjer 76-71. Statens säkerhet utmanades vidare genom ett slavuppror i själva Italien. Den utlösande faktorn var ett upplopp 73 i en gladiatorskola i Capua under thrakern Spartacus' ledning.

Romerska härar klarade inte av att slå ned revolten i centrum av riket, varför slutligen Crassus, en av Sullas forna anhängare, fick senatens uppdrag att återställa statens auktoritet. Spartacus' mål var att föra ut de upproriska slavarna ur Italien. Under den operationen splittrades styrkorna, vilket gav Crassus och senare även Pompejus möjlighet att slutgiltigt besegra Spartacus och hans män i flera slag år 71 f.Kr.

Crassus och Pompejus, segerherrarna över spartacus respektive Sertorius, hade beklätt konsulämbetet för år 70. Under deras administration reformerades Sullas författning i "popular" riktning.

Cicero
Pompejus var utan tvivel den mäktigaste och mest dominerande gestalten i romersk politik på 60-talet f.Kr. Likväl är det en annan person som vi känner till mer om, advokaten och senatorn Marcus Tullius Cicero.

Ciceros mål var att skapa endräkt, concordia, mellan nobiliteten och riddarna. Alla goda element i staten borde samarbeta menade han.

En representant för en frustrerad och skuldsatt grupp av karriärslystna ädlingar var Catilina. När hans ambitioner stäckts bl.a. genom Ciceros motstånd, började han planlägga en våldsam omstörtning av staten. Den komplotten hade ännu inte hunnit komma i ett akut läge, när Cicero lyckades avslöja Catilinas förhavanden hösten 63. Senaten gjorde möjligt för Cicero att som konsul låta häkta och utan rättegång avrätta några av Catilinas närmaste medarbetare. Upprorstiftaren själv stupade året därpå.

Cicero var medveten om att han handlat ärofullt och kraftfullt när han återställde lugnet i staten. Clodius som tillhörde senatens populardel, lyckades likväl genomdriva ett beslut år 58 om att den berömde talaren skulle landsförvisas, eftersom han utan laga dom låtit avrätta Catilinas handgångna män. Visserligen återkallades Cicero året därpå från landsflykten, men han kunde inte göra sig gällande varken i senat eller folkförsamlingar.

Den tyske antikhistorikern Theodor Mommsen formulerade i sin Römische Geschichte (1854-56) följande förkastelse över Cicero och hans verksamhet: "Han var en man utan insikt, åsikt och avsikt." Moderna forskare är benägna att förklara Ciceros politiska tillkortakommande med att hänvisa till att han var förstagenerationspolitiker.

Ciceros inflytande på romersk litteratur och stilistik var enormt.

Det första triumviratet
Pompejus, som löst upp sin här 63 f.Kr. efter återkomsten till Italien från de segerrika krigen i öst, motarbetades aktivt av senaten. Pompejus tog då upp samarbetet med Crassus, som inte ansåg sig ha fått den position i staten hans resurser tillät. En anna potentiellt missnöjd man var Gajus Julius Caesar, som genom storstilade och dyra reklamkampanjer i Rom skapat goodwill för sig och den populara saken. Dessa tre män slöt sig samma i ett triumvirat (tremansgrupp) för att genom inbördes stöd genomdriva sina disparata önskemål.

Det som förskräckte man som Cicero var deltagarnas militära och ekonomiska makt och deras ambitioner. Motståndet mot dem samordnades av Cato den yngre.

Under en mångårig kampanj, från 58 till 51, erövrade och pacificerade Caesar hela det f.d. fria Gallien. Den viktigaste källan till Caesars fälttåg är hans med stor litterär finess författade Kommentarer om det galliska kriget.

Genom sina framgångar som prokonsul vann Caesar en prestige och ryktbarhet, som gjorde honom till en verklig maktfaktor i romersk politik. Caesars', Pompejus' och Crassus' program trumfades igenom delvis genom våldsutövning. Det inträffade att soldater omringade de beslutsfattande folkförsamlingarna för att hindra opposition.

Crassus fick i uppdrag att föra krig mot det parthiska riket, vilket slutade med en fullständig katastrof.

Samtidigt hade förhållandena i själva Rom blivit allt mer kaotiska. Ciceros fiende Clodius mördades t.ex. under en gatukamp. För att återställa den inre ordningen blev Pompejus vald till konsul utan kollega för år 52. Förhållandet mellan de två återstående triumvirerna hade då blivit allt kyligare, ty även ur Pompejus' synvinkel hade Caesar tillskansat sig en alltför stark position.

Caesars motståndare fick emellertid sista ordet rent politiskt. Det fanns ingen plats för privathärar och allt för segerrika fältherrar i optimaternas idealbild av sin stat. I januari 49 f.Kr. gick Caesar med sin här över gränsfloden Rubicon, som skilde hans provins från det gamla medborgarområdet. Ett inbördeskrig mellan fältherrarna Pompejus, som hade senatens flertal på sin sida, och Caesar hade därigenom brutit ut.

Ekonomi och politik
Det var dyrt att tillhöra de ledande kretsarna i Rom. Soldaterna ställde krav på försörjning efter fullgjord militärtjänst, klienter förväntade sig beskydd och ekonomiskt understöd från sina patroner.

Speciellt i storstaden Rom hade fattigdomen sådana proportioner att t.o.m. Cato d.y. kunde föreslå utdelning av subventionerad spannmål till de mest behövande utan att därför göra avkall på optimaternas principer, som gick ut på att blunda för andras nöd och försvara egna maktpositioner.

För de många i Rom innebar årliga valkampanjer en omväxling i tristessen och en möjlighet till frosseri eftersom kandidaterna bjöd på gladiatorspel och gratis bespisning för att vinna röster.

Stora jordägare, och fältherrar, som Lucullus, Crassus och Pompejus, kunde ur egen kassa betala kostnaderna för politisk framgång. Caesars familj var visserligen gammal men utan större resurser.

Roms territoriella växt hade inte bara positiva följder. Några erövrade områden var fattiga och gav ringa avkastning. Vidare fick Rom fler gränser att försvara utan att krigsmakten därför effektiviserades. Till den romerska statens förpliktelser hörde inte att dra omsorg om de härar som sattes upp i alarmsituationer. Ett starkt hot mot staten stammade därför från Marius', Sullas och senare Pompejus' och Caesars soldater. Caesars marsch mot Rom 49 f.Kr. inledde en nästan tjugoårig period med inbördeskrig av varierande intensitet.