Cicero kom från en medelklassfamilj i en småstad i Latium, Arpinum. Men ärelystnaden drev honom som många romerska yngligar att försöka en politisk karriär i Rom. Med hjälp av sina förbindelser med mäktiga familjer i nobiliteten och tack vare de vänner och anhängare han lyckades vinna genom att ställa sin ovanliga talartalang till förfogande för dem som sökte hans hjälp, lyckades han bli vald till romerska statsämbeten och därmed bli senator. Ja, han lyckades till och med - vilket var utomordentligt sällsynt för en person som ej genom börden tillhörde senatsadeln, en homo novus - uppnå konsulatet och därmed bli medlem av den högsta rangklassen, nobiliteten. Men Ciceros uppkomlingskap innebär på intet sätt att han skulle ha en kritisk eller radikal inställning till den gamla senats- och nobilitetsstyrelsen. Tvärtom ansluter han sig helhjärtat till denna adels traditioner och krav på att leda staten enligt hävdvunnen ordning. Han visade detta bland annat genom sitt ställningstagande mot Pompejus', Crassus' och Caesars triumvirat, när detta år 60 f.Kr. satte den sekelgamla senatsstyrelsen ur spel. Cicero fick nu lida för sina åsikter. Han drevs först i landsflykt, och efter återkomsten fick han finna sig i politisk maktlöshet, ja han nödgades till och med att söka anslutning till de makthavande och ställa sin talekonst till deras tjänst. Vid inbördeskrigets början 49 f.Kr. sökte han först mäkla fred och hålla sig utanför. Först efter långvarig tvekan och en svår samvetsnöd, slöt han sig till Pompejus. Efter dennes nederlag återvände han till Italien och överlämnade sig i Caesars händer. Denne behandlade som alltid Cicero med största hänsyn och tolererade att Cicero uppträdde med ganska stor frimodighet, såsom han gör i talet Pro Marcello 45 f.Kr. där han ger Caesar tämligen frimodiga råd. Mordet på Caesar hade han ingen direkt del i, men han var den republikanska frihetsideologins förnämste förespråkare. Snart blev han - efter nästan 20 år av politiska andraplansroller - senatens och Roms ledare i kampen mot Antonius. Äntligen tycker han sig ha fått en politisk situation som samtidigt är ett moraliskt klart fall. Helhjärtat kastar han sig in i en strid på liv och död med Antonius, arvkrävaren efter diktatorn Caesar. Han håller de 14 s.k. filippiska talen och skriver mängder av brev och manifest. Det andra triumviratet bildades och de blodiga proskriptionerna följde. Cicero mötte med värdighet de utsända bödlarna som 43 f.Kr. sände honom i döden.

Cicero har en central ställning både i den romerska litteraturhistorien och i Europas bildningstradition. Under sin långa kamp för att försvara den romerska adelsrepubliken har han i tal och skrifter givit en formulering av dess samhällsyn och frihetsideologi, som under tvenne årtusenden efter hans egen tid stimulerat det politiska tänkandet i västerlandet. Han har också utformat ett bildningsideal, humanitas, som än idag bildar en motvikt mot ensida krav på enbart praktiskt nyttig utbildning. Framförallt framstår han dock som den som har utvecklat latinet till ett kulturspråk, den europeiska civilisationens förnmämsta uttrycksmedel under den ojämförligt längsta perioden av dess historia. Han gäller som den oöverträffliga mästaren och det stora föredömet i konsten att uttrycka sig på detta språk.

Särskilt bör framhävas det utomordentliga förhållandet, att litteraturen är avsedd att höras, icke att läsas. Det vanliga var, att den, som ville njuta av en bok, lät en därtill utbildad slav, en lector, läsa högt ur denna för sig. Även om man satt ensam och läste, var det brukligt, att man läste med hög röst för att inte gå miste om örats njutning.

Det säger sig självt, att vid detta förhållande kommer författarna att lägga vikt vid framställningens välljud, dess rytm och klang på ett helt annat sätt än nutida skribenter. Å andra sidan kan den antike författaren ta mera lätt på t.ex. disposition och grammatisk-logisk konsekvens, eftersom en åhörare inte har en så skarp uppfattning därom som en läsare.

Men var man på de nu nämnda punkterna mindre sträng än i våra dagar, var man i gengäld desto mera fordrande i fråga om sådant som örat uppfattar bättre än ögat, nämligen språkets rytm och välljud.

Det gällde som självklart, att man skulle undvika fula ljudförbindelser. Dit räknades t.ex. stavelseupprepningar som Gallica castra, neglegens gens. Av samma skäl undvek man anhopningar av de långa genitivändelserna -orum och -arum.

Å andra sidan räknades alliterationer och assonanser som sköna och eftersträvansvärda klangeffekter. Cicero är emellertid ganska återhållsam med dessa prydnader. Det beror säkerligen på att de använts i övermått i den tidigare litteraturen. På liknande sätt förhåller det sig med assonanser och rim. De användes för klangeffektens skull, men aldrig bara för den skull. I sina yngre år hade Cicero en viss svaghet för skönklingande språkförkonstling, men hans mogna konst försmår denna artificiella utsmyckning och eftersträvar framför allt naturlighet.

Numerus, rytmen, innefattar två ting. Å ena sidan ingår däri satsrytmen, konsten att med utnyttjande av latinets jämförelsevis fria ord- och satsföljd komponera ordgrupper, satser och meningar till välbalanserade och harmoniska rytmiska enheter och undvika att talet låter knaggligt, abrupt eller släpigt och enformigt. Men ordet numerus betecknar å andra sidan också ett slags rytm, som är okänd för den moderna prosan, nämligen stavelserytm, versrytm i prosan. Man eftersträvade att särskilt meningsslut och satsslut skulle formas till vissa metriska kadenser, s.k. klausuler. Liksom vissa rytmiska slut betraktades som behagliga för örat (esse videatur), fanns det andra som kändes oangenäma och undveks av Cicero, framförallt hexameterslutet (esse videtur).

Den metriska prosan har icke Cicero uppfunnit. Den kan konstateras så tidigt som hos Gaius Gracchus i de fragment som är bevarade av dennes tal.

Cicero inskärper att den kadenserade prosan måste brukas med måtta och urskiljning. Själv låter han sig aldrig frestas att insnöra sin prosa i några fasta schemata eller att underordna innehållet och tanken under rytmiska krav. Han är väl medveten om att konsten är att dölja konsten, ars est celare artem.

Något som bidrar till att göra rytmen mer enformig och påträngande i den senare kejsartiden - från omkring 300 e.Kr. - är en förändring av det latinska spåkets uttal. Det är växlingen av långa och korta stavelser som skapar rytmen i så väl prosa som i poesi under den klassiska tiden. Det sammanhänger med att det klassiska latinets ordaccent icke var en tryckaccent som vår utan - åtminstone övervägande - en musikalisk accent, dvs. den accentuerade stavelsen uttaldes med en högre musikalisk ton. Omkring 300 e.Kr. har emellertid språket förändrat sig, så att den musikaliska accenten börjat förvandlas till en exspiratorisk accent. För prosarytmens vidkommande innebär detta att man börjar föredraga de klausuler där ordaccent och versaccent sammanfaller.

Man bör emellertid förstå, att Cicero icke bygger sina sköna och konstfulla perioder i syfte att imponera med en uppvisning av sin språkliga skicklighet, utan därför att han funnit denna konstfulla periodisering vara ett bättre medel att uttrycka och förmedla till åhörarna de tankar och känslor, han ville frambringa dessa, än de enkla och outvecklade satsformer, som kännetecknar det äldre, folkligare latinet med viss knagglig meningsbyggnad.

Av ciceros betydelsefulla verksamhet som språkbildare i det att han införde nya och vidgade betydelsen av ord, vilket han tvingades till, när han i Rom skulle skapa en motsvarighet till den retoriska och filosofiska litteraturen på grekiska, får vi inte låta förleda oss till att tro, att Cicero i allmänhet gärna briljerade med ovanliga eller lärda ord. I själva verket är motsatsen falet. I sina tal undviker han noggrant alla ovanliga och påfallande ord, både nya och gamla. I det avseendet skiljer han sig markant från andra författare som Sallustius och Tacitus, vilka gärna smyckar sin framställning med ovanliga ord av ålderdomlig och poetisk karaktär.

Om Ciceros lätthet att skriva vittnar redan hans ofantliga produktivitet. Under de sista tre åren av sitt liv, då hans nödtvugna politiska overksamhet ledde honom in på en hektisk skriftställarverksamhet, författade han 20 retoriska och populärvetenskapliga filosofiska arbeten, av vilka 11 är bevarade. De flesta är visserligen inte så långa, men både De finibus och Tusculanerna är dock på ca 300 sidor.

Som advokat förde Cicero sina klienters talan med sådan övertygande kraft, att han nästan aldrig förlorade ett mål. Det mest lysande exemplet på makten i hans vältalighet ger en historia om Ligarius. Ligarius var anklagad för att han deltagit i en väpnad resning mot Caesar, och denne skulle själv döma i målet. Strax före rättegången sade Caesar till några vänner: "Det är klart att denne Ligarius är en dålig människa och fientlig mot mig, och det har länge varit avgjort, att han skall dömas. Men varför skulle vi inte unna oss nöjet att lyssna till Ciceros vältalighet en stund?" Cicero höll det tal Pro Ligario, som ännu är bevarat. När Cicero talat färdigt, frikände Caesar Ligarius.

Utmärkande för ytterligare en karaktäristisk egenskap i den ciceronianska stilen är inte blott livlighet och åskådlighet utan också en viss utförlighet, en viss inpräglande tydlighet; åhöraren lämnas ingen möjlighet att med egen reflexion eller egen fantasi skapa sig någon annan bild av det skedda än den talaren vill frammana. Detta är naturligvis en brist ur konstnärlig synpunkt, och man förstår att det fanns en anticiceroniansk stilriktning, vilken med ordknapphet full av antydningar ville stimulera åhörarans tankeverksamhet och fantasi, med ovanliga ord ville frammana livliga associationer, med tankedigra sententiae, ville väcka en eftertanke icke blott för stunden. Häremot bör det framhållas, att Cicero i egenskap av talare och i överensstämmelse med den retoriska teorin underordnar alla andra synpunkter under effektiviteten. Talarens uppgift innefattar tre moment: docere, probare: att framlägga fakta på ett klart och övertygande sätt; delectare, conciliare: att få åhöraren att lyssna med nöje och sympati; och det tredje och största: movere, flectere: röra åhörarens hjärta, upptända känslor och lidelser.

Cicero kämpade hela sitt liv för att försvara respublica mot revolutionära partiledare som Catilina, Caesar och Antonius. Den starka makt som låg i honörsordet pietas, (fromhet, lojalitet) och den beteendenorm det innebar, gjorde säkert god verkan i den ciceronianska konstitutionella politikens tjänst. Andra ord som var mer värdeladdade för romarna än vad de är för oss är t.ex. gratia (tacksamhet), fides (trohet, lojalitet), gloria (ära) och virtus (manlighet, duglighet).

Ciceros författarskap omfattar tre kategorier: talen, breven och vad han själv kallar filosofiska skrifter. Dessutom publicerade Cicero några självbiografiska ver och ett par dikter, som icke bevarats till vår tid, sannolikt därför att man ej fann dem värda att bevaras.

Av talen är följande de mest kända. Först talen mot Verres, ståthållaren på Sicilien, som gjort sig skyldig till svårt missbruk av sitt ämbete och som Cicero också fick fälld 70 f.Kr. Vidare talet Om Pompejus' överbefäl, vilket han höll till folket år 66 och som hjälpte till att befästa Pompejus' ställning som Roms fältmarskalk. De fyra talen mot Catilina från konsulåret 63 är mycket välkända. I talet i senaten De provinciis consularibus rekommenderade han att Caesar skulle få förlängt mandat som ståthållare i Gallien år 56. Mycket beundrat är talet Pro Milone, ett försvarstal för den ultrakonservative partigängaren Milo, som vid en sammanstötning dödat Ciceros dödsfiende Clodius under de anarkiska förhållanden som rådde i Rom år 52. Ciceros sista och kanske bästa oratoriska prestationer är de tal han höll mot Antonius i den sista kampen mot militärdiktaturen, de så kallade filippiska talen.

Ciceros statsteoretiska skrifter De republica och De legibus är uppenbarligen avsedda att vara motsvarigheter till Platons dialoger 'Staten' och 'Lagarna'. Skillnaden är att Cicero ser sin idealstat förverkligad i Rom, sådan som som detta varit 100 år tidigare, innan den sedernas upplösning inträtt som tagit sig uttryck i revolutioner och diktatursträvanden. Dialogerna De republica och De legibus är skrivna under 50-talets senare hälft och måste förstås som en protest mot förhållandena under triumviratet.

Ungefär från samma period är skriften De oratore, som visserligen är en handledning i talekonsten med många praktiska vinkar och råd, men framför allt är ett inlägg i den gamla diskussionen om de två uppfostrings- och bildningsideal som konkurrerade hela antiken igenom. Retorerna företrädde kravet på en praktiskt nyttig utbildning medan filosoferna uppställde ett bildningsideal: att genom deltagande i vetenskaplig, till objektiv sanning syftande, forskning nå fram till en världsuppfattning och livsåskådning. Cicero söker sammansmälta bägge dessa ideal. Ciceros ideal är den teoretiskt genombildade handlingsmänniskan och det är ett typiskt romerskt drag, att tänkandet på detta sätt underordnas handlandet. Man får komma ihåg att filosofi i antiken uppfattas som konsten att leva rätt och lyckligt (ars bene beateque vivendi). Cicero har inga aspirationer som filosofisk fackman. Vad han velat, har varit att göra det grekiska tänkandet över livsfrågor till en makt även i romerska sinnen och i romerskt liv. Därför läser man nog också med mera behållning de mer konkreta, på praktiska frågeställningar inriktade verken som De officiis ' Om plikterna' eller 'Hur bör man handla?' och de korta essayerna 'Om vänskapen' och 'Om ålderdomen' än de lärdare och abstraktare böckerna som t.ex. Academica och De finibus eller Tusculanae disputationes.

Ciceros bevarade korrespondens omfattar bortåt 900 brev, av vilka ungfär 100 är skriva av hans korrespondenter, bland vilka märkes män som Pompejus, Caesar, Crassus, Cato, Antonius, Brutus och Cassius.

Ciceros verk för en andlig hållning, genom det idéinnehåll, som präglar dem. De är framför allt förespråkare för två idéer eller ideal, som kan uttryckas med orden libertas och humanitas. Med libertas sammanhänger nära humanitas. Ty visserligen innebär humanitas krav på formell, litterär bildning. Men först och främst är dock humanitas en hjärtats angelägenhet, i det humanitas innebär respekt för varje människas egenvärde, ett erkännande av att alla människor tillhör vad Cicero kallar en naturalis societas, med därav följande förpliktelser mot varandra och till ömsesidig solidaritet. Men humanitas innebär mer. Om man erkänner människonas egenvärde, innebär detta att man erkänner, att ingen människa får användas blott som medel för att vinna ett mål, och att ingen människa bör förkastas, därför att hon är ett hinder för ett sådant mål. Humanitas blir på det sättet en motvikt mot all slags fanatism. Hos Cicero tar detta sig uttryck i en stor motvilja mot att definivt bryta med meningsmotståndare; han vill i varje fall bevara den mänskliga personliga kontakten och är alltid villig att diskutera problemen och hoppas alltid, att det skall vara möjligt att med övertygande argument få dem över på sin sida. Denna resonabla, diskussionsvilliga attityd är en del av Ciceros humanitas och bildar en skarp kontrast mot den form av diskusison, som vi ofta hör i våra dagar, där man vinnlägger sig om att draga gränslinjer mellan sig och motparten och uppvisa, att denne i alla avseenden har fel och att hans inställning måste bero på intellektuella eller moraliska defekter. Det är mot humanitas att beröva en meningsmotståndare hans människovärde, så att man icke längre kan mötas och tala med varandra.