Den allmänt vedertagna benämningen benämningen på perioden efter soldatkejsartiden är dominatet. Själva termen är hämtad från det hovceremoniel, som utvecklades kring härskarens person. Dominus atque deus, "Herre och gud", var ett hyllningsrop som hälsade senantikens romerska kejsare. Också när kristendomen i slutet av 300-talet blivit den enda officiellt erkända religionen och den ideologiska överbyggnaden inte längre var hednisk, kunde det hävdas att kejsaren ägde en helt annan dignitet och helighet än sina kristna medbröder.

Den byråkrati som Diocletianus och Konstantin skapade blev ett redskap, som vidgade den ekonomiska basen för statens verksamhet. De centrala myndigheterna kunde därför lösa problem, som blivit akuta under 200-talets kris.

Den siste soldatkejsaren
När Diocletianus efter 20 års regering abdikerade år 305, hade de väpnade styrkorna till att börja med ingen möjlighet att påverka valet av efterträdare. Usurpatorn från 284 lyckades således åstadkomma stora förändringar i det politiska systemet. Under hans tid fick också det romerska väldet övertaget över sin fiender i väster och öster.

Diocletianus ledde inte personligen alla fälttåg utan utvalde dugliga medarbetare, åt vilka han delegerade kejsarmakten på ett sådant sätt, att rikets enhet aldrig hotades. Tillsammans med Maximianus införde han ett system där de två själva innehade högsta ledande position. Befattningen kallades augustus, och under sig hade de båda augustus var sin caesar som medhjälpare och tänkt efterträdare. När en augustus avgick skulle även den andre lämna sin plats och båda caesares skulle ta deras platser. Tetrarki (fyrhärskardöme) var den officiella beteckningen på detta system.

Religionspolitik
Också den latenta konflikten mellan kejsare och kyrka inträdde under Diocletianus i sin mest kritiska fas. Genom flera edikt ingrep stastmakten mot de kristna, som bl.a. ålades att offra åt rikets gudar.

I ett berömt edikt från 311 inställdes förföljelserna av Galerius, som då var den ende återstående av de ursprungliga tetrarkerna. Kristendomen blev därigenom en av kejsarna godtagen religion.

Successionsproblem
När Constantius, augustus i väst, avlidit under ett fälttåg i Brittanien 306, utropade hans armè sonen Konstantin, född omkring 275, till hans efterträdare. Galerius, som hade den högsta rangen i härskarkollegiet, godtog denna proklamation och lät Konstantin överta faderns prefektur.

Diocletianus ingrep dock och gjorde den okände Licinius till augustus jämte Galerius, medan Konstantin var caesar. Efter Galerius' död 311 inleddes en kortvarig period med öppet inbördeskrig. Det romerska riket hade nu två kejsare, Konstantin i väst och Licinius i öst. En konflikt 324 som orsakades av att Konstantin gick över till sin kollegas område för att möta gotiska härjande skaror, utvecklades till ett inbördeskrig. Licinius blev besegrad, Konstantin kunde regera riket ensam.