Under Hadrianus' och Antonius Pius' tid hade Roms maktställning både mot barbarstammarna i norr och mot det parthiska riket varit väl befäst. Förhållandena blev helt förändrade när Marcus Aurelius och Lucius Verus blev kejsare 161 e.Kr. Oron vid de romerska gränserna i norr var en följd av stora folkförflyttningar från den polska Östersjökusten till Ukraina: Den betydelsefulla gotiska folkvandringen hade inletts.

Marcus Aurelius och son
Marcus Aurelius svarade på dessa utmaningar med att inleda en offensiv vid Donau. Kejsaren avled 180 innan han kunde avsluta sin erövring. Hans efterträdare och son Commodus gav upp tankarna på att göra några gränsutvidgningar och utrymde de områden som erövrats under faderns regeringstid.

Commodus är en av de gåtfullaste och mest förtalade av romerska kejsare. En standardanklagelse mot honom redan under antiken var att han av njutningslystnad och slapphet slutit en billig och ärelös fred med de barbarstammar som Marcus Aurelius med sådan framgång kämpat mot.

Commodus krävde en annan vördnad än den som kom till uttryck i kejsarkulten. Han jämförde sig med halvguden Herkules.

Senatorerna hade emellertid inga möjligheter att öppet reagera mot det de uppfattade som förtryck eller galenskap. Detta kunde däremot de grupper inom pretoriangardet, som kom i ett motsatsförhållande till kejsaren. Därifrån utgick den sammansvärjning, som resulterade i mordet på Commodus 192.

Arvsföljden var inte ordnad efter Commodus' plötsliga död, vilket ledde till att ett blodigt inbördeskrig utbröt mellan rivaliserande häravdelningar med var sin tronpretendent.

Efter att ha fört krig mot partherna gjorde Septimius Severus upp räkningen med kollegan Albinus, vars här blev tillintetgjord vid den blodiga drabbningen utanför Lyon 197.

Severernas dynasti
Även som kejsare förde Septimius Severus långvariga krig, först mot partherna och därefter, under de sista åren fram till sin död 211, i Brittanien. Han försökte genom olika reformer förbättra villkoren för de soldater, som han hade att tacka för sin maktställning.

Allt fler invånare hade under 100-talet fått romerskt medborgarskap. Denna process slutfördes under severerna 212 genom constitutio Antoniniana, där Septimius Severus' son och efterträdare Caracalla gjorde flertalet fria män till medborgare.

Kejsarmaktens auktoritet försvagades dock under den siste härskaren i den severiska dynastin, Alexander Severus (222-235).

Trycket på gränserna
Gränserna i Mindre Asien och Syrien utsattes för ett konstant hot om invasionsförsök på grund av en för romarna ödesdiger regimförändring i öst.

När Alexander Severus lyckats sluta ett kortvarigt vapenstillestånd med Ardashir, som störtat det parthiska riket, ledde han utan större framgångar de militära operationerna i Raetien mot alemannerna, en nybildad germansk stamorganisation. Tvåfrontskriget skapade stora problem för hären men gav också soldater och befäl ett medvetande om att rikets väl och ve berodde på deras verksamhet. Under den period som inleddes efter Alexander Severus' regering skulle detta medvetande få politiska konsekvenser.