En skarpsynt och riktig analys av den politiska situationen i Rom under Caesars samtid ger Sallustius i ett bevarat parti av det samtidshistoriska arbetet Historiae. Med karakterisktisk och beundransvärd korthet och uttrycksfullhet ger han där i en enda mening det väsentliga i utvecklingen: "Sedan det kartagiska hotet undanröjts och det stod fritt att bekämpa varandra, uppstod en mängd upplopp, partistrider och, slutligen, inbördeskrig. Detta skedde, när några få mäktiga, till vilka flertalet kommit i klientförhållande (gratia), under förebärande av att de försvarade antingen senatens eller folkets rätt, i verkligheten eftertraktade en personlig härskarställning. Det är mot bakgrund av detta romerska samhälle, som vi har att se Caesars liv och gärning.

Som härskare företog Caesar en rad åtgärder, ägnade att utjämna sociala motsatser och konsolidera det romerska imperiet. Provinserna fick ökad trygghet mot romerska ämbetsmäns maktmissbruk. Stora mänder av peregrini fick romersk medborgarrätt. Genom anläggande av romerska kolonier i provinserna knöts dessa fastare till Rom och Italien. Bland romarna fick ej blott de talrika veteransoldaterna sin ålderdomsförsörjning tryggad; även proletärer från Rom i hundratusental förvandlades genom dem till självägande småbrukare. Antalet ämbetsmän utökades starkt och senatorernas antal höjdes från 600 till 900, vilket medförde en vidare rekrytering för senaten och en minskad exklusivitet i förhållandet till det övriga folket.

I Caesars åtgärder har man velat se beståndsdelar av en stor politisk plan skapad av den snillrike statsmannen Caesar, som - i motsats till den kortsynta och egoistiska nobiliteten - insåg nödvändigheten av sociala reformer och kände ansvar för riket i dess helhet och därför ville åstadkomma en utjämning av de stora olikheterna mellan imperiets innebyggare, som skulle minska de sociala spänningarna och återställa det romerska rikets sundhet och kraft. Det kan dock anses vara obevisat och föga sannolikt att Caesar i sin politik vägletts av sådana höga ideal. De uppräknade åtgärderna - hur allmännyttiga de än kan ha varit - låter sig enklare förklaras av den vänskaps- och kientelpolitik, som är så karakteristisk för Caesar. Allt tyder på att målet för hans politik varit hans egen dignitas och gloria, det traditionella målet för romerska aristokraters strävanden. Det som skiljer honom från hans ståndsbröder och kommer honom att nå så mycket högre är hans överlägsenhet i kraft och begåvning och framför allt hans fullkomliga avsaknad av respekt för sådana av romersk tradition helgade värden som res publica, 'staten' eller 'det allmänna bästa', som den enskilde ansågs böra offra sig för, som libertas 'medborgarfriheten', vilken en äkta romare borde älska lika mycket som han hatade enväldet, regnum.

Framförallt är det viktigt, att det väldiga klientelparti, som Caesar med sådan målmedvetenhet hade skapat, överlevde honom. De flesta av Caesars vänner, klienter och soldater överflyttade sin lojalitet på Caesars adoptivson och arvinge, den nye Caesar, Caesar Octavianus (Augustus). De bildade kärnan i det nya klientelparti, som samlades kring Octavianus och gav honom möjlighet att taga makten. Det ärvda klientelpartiet är den grundval, på vilken kejsarmakten i Rom vilar.

Caesars kamp mot de gamla idealen res publica och libertas var icke så framgångsrik men blev dock av oöverskådlig betydelse för framtiden. Till en början såg det visserligen ut som om den caesariska tacksamhets- och trohetsideologien skulle helt tränga ut de gamla idealen. Men Catos vägran att ta emot Caesars nåd med de förpliktelser, som därmed följde, och hans martyrdöd för friheten i Utica hade tänt en oro i samvetena, en brand i sinnena, som icke lät sig utsläckas. Och Caesars egna allt ohöljdare självhärskarelater och allt tydligare lust att ikläda sig en Alexanders kungamantel var icke ägnade att minska spänningen. När Brutus och hans medsammansvurna, av vilka flertalet hade Caesar att tacka för sin karriär, utförde mordet på Caesar, så innebar detta, att i deras hjärtan de gamla plikterna mot res publica och libertas vunnit seger över plikten till tacksamhet och trohet mot en välgörare.