Italien hade varit mål för kolonisationståg från Grekland under sengeometrisk och arkaisk tid, dvs från 700-talet f.Kr. och framåt vilket ledde till språkligt, kulturellt och religiöst grekiskt inflytande. Rent ekononomiskt var också Medelhavsländerna förenade med varandra. Trots dess band hade grekerna under klassisk och tidighellenistisk tidytterst vaga kunskaper om de inre förhållandena på den Apenninska halvön.

Först under 500-talets början kan bebyggelsen på några av Roms sju kullar kallas en stad i gängse mediterran betydelse. Under de följande fyra århundradena utvecklades Rom långsamt till att bli den ledande makten i Italien, för att under de två sista århundradena f.Kr. bli centrum för ett stort medelhavsvälde. Rom existerade som en självständig stat från ca 575 f.Kr till 400-talet e.Kr.

Romarna var frikostiga med att dela ut rättigheten att klassas som medborgare till jämställda folk, som passade in i stadsstaten Roms politiska struktur och som kunde göra sig förstådda på latin. Under kejsar Caracalla blev slutligen genom en förordning år 212 e.kr. flertalet manliga fria invånare i hela väldet romerska medborgare.

Först styrdes Rom av kungar. När den siste härskaren störtats, vilket dateras till 509 f.Kr. inleddes republiken då en aristokrati hade kontroll över Roms politik. Under det stora inbördeskriget efter Ceasars död 44 f.Kr. lyckades en av härförarna, Augustus, tillskansa sig den högsta makten i staten. Kejsartiden, som tog sin början i Augustus' styrelsereform 27 f.Kr., indelas i principatet då republikens yttre former fortfarande respekterades, och i dominatet. Traditionellt inleds dominatet med Diocletianus' trontillträde 284 e.Kr. varefter den allenarådande kejsaren med hjälp av en byråkrati förvaltade riket.

Senaten, det romerska rådet fanns redan på 500-talet f.Kr. Gamla politiska reformer levde kvar även sedan de kompletterats eller ersatts av nya institutioner. Politiska ämbeten hade ofta endast en representativ uppgift under kejsartiden. En ur modern synpunkt nästan kommunal styrelseform kom successivt att anpassas efter alla de problem och utmaningar det innebar att leda ett omfattande imperium.

Den politiska utveckling som ledde till att medelhavsvärlden samlades under Rom kan inte förklaras med tekniska framsteg.

Vår viktigaste sagesman för romersk historia fram till 160-talet f.Kr. är Livius (59 f.Kr. - 17 e.Kr.). I sitt verk Aenaden gav han en sammanfattning av sin stats öden från den trojanska hjälten Aenas till kejsar Augustus. Under senrepubliken författade Sallustius (86 f.Kr. - 34 f.Kr.) två monografier; Kriget mot Jugurtha och Catilinas sammansvärjning. Han intar där en kritisk attityd till den romerska aristokratin och demonstrerar dess inkompetens att sköta statens affärer. En läsvärd och förhållandevis trovärdig källa till pricipatet fram till ca 100 e.Kr. är Tacitus, som på sina ställen med bitande ironi och hat skildrar hur det nya systemet fungerade.

Den romerska rätten utgör för många moderna nationer, dock inte de skandinaviska, en direktkontakt med principatets och dominatets romerska samhälle. Corpus juris civilis är den sammanfattande beteckningen på det stora lagverk som den bysantiske kejsaren Justinianus lät sammanställa under åren 529-534 e.Kr.

Det östromerska riket, som efter 395 reellt var en självständig statsbildning, drabbades inte av de stora förändringarna i västra medelhavsområdet. Detta rike är mer känt under beteckningen "Det bysantiska riket", och bevarade sin statliga legitimitet ända fram till huvudstaden Konstantinopels fall 1453.