Det latinska språket har en märklig historia. Ursprungligen talades det av ett litet folk av herdar och bönder i norra Latium, latinarna, såsom en dialekt i den italiska språkgruppen. I Latium blev Rom den ledande staden, och dess invånare, romarna, bredde med en väldig expansionsförmåga ut sin makt och sitt språk först över den italiska halvön, så över medelhavsländerna överhuvudtaget.

Självt har latinet gett upphov till de romanska språken: italienskan, franskan, spanskan, portugisiskan, rumänskan. Det är alltså en lång väg latinet gått från de första skriftliga yttringarna - en inskrift på Forum Romanum från 600-talet f. Kr. - till våra dagar.

Romarna var inte så fantasibegåvade som grekerna utan ett realistiskt folk med utpräglat sinne för logik, reda och organisation. Deras språk var sakligt, kärvt och osmidigt. Den lätthet att bilda sammansatta ord, som utmärker t. ex. grekiskan och de germanska språken, saknas i latinet. Men formsystemet är klart och bestämt och de syntaktiska reglerna stränga och logiska. Ordföljden är relativt fri men friheten tjänar huvudsakligen logiska syften. Ordförrådet var länge rätt begränsat, i synnerhet rådde brist på abstrakta ord. Cicero bidrog i hög grad till att öka latinets uttrycksmöjligheter, och särskilt de kristna senlatinska författarna fullföljde hans verk.

Beteckande för det grekiska inflytandet är att det första större diktverket på latinskt språk är en översättning av Homeros' Odyssé, utförd av en frigiven grekisk informationsslav, Livius Andromicus.

Den romerska skaldekonstens fader är eljest Quintus Ennius (239-169 f. Kr.). Hans huvudverk är Annales (Årsböcker), ett stort hexameterepos över Roms historia. På grund av sin ålderdomliga karaktär kom det emellertid sedermera att helt överskuggas av Vergilius' Eneid.

Den äldsta till oss bevarade latinska prosaskriften är en skrift om åkerbruket, De agricultura, av Cato d.ä. (234-149 f. Kr.).

De hittils nämnda författarna tillhör alla den äldsta epoken i romersk litteratur, den s.k. arkaiska tiden, vars slut brukar sättas till omkring 80 f. Kr., tidpunkten för Ciceros första offentliga framträdande. Med Cicero börjar den romerska litteraturens guldålder.

Marcus Tullius Cicero (106-43 f. Kr.) bragte det latinska språket till dess fulla utveckling och blev det största namnet i den latinska litteraturen.

En av de få av världshistoriens stora män vilka förstått att föra inte bara svärdet utan också pennan, är Ciceros samtida Gajus Julius Caesar (100-44 f. Kr.). Sin för Europas fortsatta öde så betydelsefulla erövring av Gallien, dvs. det nuvarande Frankrike och Belgien, har han skildrat i klara och flärdfria rapporter, commentarii de bello Gallico. Senare skildrade han på liknande sätt i De bello civili inbördeskriget mellan honom själv och Pompejus.

Till Caesars närmaste anhängare hörde historieskrivaren Sallustius, som i snärtig, poängterad stil behandlade vissa avsnitt ur den romerska historien, däribland kriget mot Jugurta och "kriget" mot Catilina.

Bland skalder som var samtida med Cicero och Caesar var Lucretius och Catullus de mest betydande. Lucretius har i De rerum natura, 'Om tingens väsen', givit en poetisk presentation av den epikureiska materialismen. Catullus var av gallisk börd och gör genom sin intensiva känslobetoning ett ganska modernt intryck.

Q. Horatius Flaccus (65-8 f. Kr.) skrev kärleksdikter som, liksom det mesta av hans poesi för övrigt, har en mera intellektuell, ofta lätt ironisk ton. Det hänger samman med hela hans kritiska läggning. Han var dessutom redan en man på över fyrtio år, då han debuterade som lyriker med de första böckerna av sina oden, Carmina. Klarheten, måttan, harmonin är hans ideal både i liv och dikt. De sista arbetena av Horatius' hand var en fjärde bok oden samt hans Epistulae. Horatius hade börjat som republikan men försonade sig så småningom med Augustus' regim och stod under kejsarens beskydd.

Till Horatius' vänkrets hörde också Vergilius (70-19 f. Kr.), även han protegerad av Augustus. Efter Ennius' förebild skänkte han romarna ett nationalepos, Eneiden, som kom att ställa föregångaren helt i skuggan.

Den litterära guldålderns slut brukar sättas vid Augustus' död år 14 e. Kr. Den därpå följande silveråldern (14-180 e. Kr.) kännetecknas i det stora hela av allt starkare eftersträvan av en effektfull formuleringskonst.

Under kejsar Claudius' regering (41-54 e. Kr.) skrev Curtius Alexander den stores historia.

Även kejsar Nero (54-68) hade vittra ambitioner, ehuru av amatörmässigt slag, men han var alltför småaktigt mån om sin egen skaldeära för att kunna bli en litteraturens gynnare. Flera av tidens största författare tvingades i döden. Seneca och Petronius begick sjärvmord, Lucanus blev avrättad.

Av Lucanus har vi kvar ett starkt retoriserat, men grandiost epos över inbördeskriget mellan Caesar och Pompejus.

Seneca härstammade från Spanien, men växte upp i Rom, där han blev en berömd advokat och talare. Seneca var en fint bildad stoisk filosof, som i filosofiska essäer och brev predikade självbehärskning och pliktuppfyllelse, godhet och människokärlek. Senecas stil är knapp och koncis med korthuggna satser och ett ofta forcerat, stundom nästan flämtande tempo.

Den lärde Plinius d. ä. (24-79) tillhörde också den neronska tiden men lyckades överleva den blodtörstige kejsaren och fann sin död först ett tiotal år senare, vid det stora Vesuviusutbrottet 79 e. Kr. då Pompeji och Herculaneum förstördes. Plinius d. ä. har efterlämnat ett omfattande encyklopediskt verk, ett slags antikt konversationslexikon, Naturalis historia.

Under kejsar Trajanus' regering (98-117) levde Roms kanske störste historieskrivare, Tacitus. I två historiska verk har han skildrat tiden från kejsar Augustus' död år 14 e. Kr. t.o.m. kejsar Domitianus' död år 96. Utom sina rent historiska verk skrev han bl. a. också en skrift om germanerna, som ger viktiga upplysningar om våra förfäders seder och liv på denna tid. Där nämnes för första gången i världslitteraturen också svearna.

Med kejsar Marcus Aurelius (d. 180), "filosofen på tronen", som på grekiska gav ut sina stoiskt ädla 'Självbetraktelser', slutar den s. k. "lyckliga" delen av den romerska kejsartiden och "soldatkejsarnas" oroliga epok vidtar. Till samma tid brukar man sätta gränsen mellan den period i latinska språket och litteraturen som kallas silveråldern, och det s. k. senlatinet, som omkring år 600 fortsätter i medeltidslatinet.

Språkligt sett karakteriseras senlatinet hos författarna av analogins allt starkare inverkan på formläran, så att formsystemet förenklades. Kasusanvändningen reducerades till förmån för prepositionsuttryck liksom i de moderna språken - språket blev mer analytiskt.

Genom de kristna författarna ingjutes inte bara ett nytt innehåll i den tankemässigt sett tämligen utarmade senlatinska litteraturen. Också språket förnyas, delvis i anslutning till de latinska bibelöversättningarna. Den skrift av Augustinus, som jämte Confessiones kom att starkast påverka samtid och eftervärld, är De civitate Dei (Om gudsstaten), ett historiefilosofiskt arbete om gudsstatens förverkligande först på jorden, sedan som översinnlig realitet.

Under medeltiden gick latinet två vägar. Det talade, folkliga latinet förändrades alltmer, tills det så småningom övergick till de romanska språken, medan det litterära latinet bevarades i de högre kretsarna och framförallt som den katolska kyrkans språk och därmed efterhand blev ett världsspråk i ännu högre grad än vad som varit fallet i det romerska imperiet. Något "dött" språk var emellertid förvisso icke detta litterära latin, även om det inte längre bars upp av något folk som dess nationalspråk, men det var de bildades språk i hela Västeuropa, och länge skrevs huvudparten av all litteratur på latin.