Den 15 mars år 44 f.Kr. vid ett senatssammanträde i en sal i Pompejusteatern föll Caesar offer för en sammansvärning av minst 60 senatorer, av vilka flertalet var gamla anhängare till honom, de övriga motståndare, som han benådat och gynnat. Alla var de bundna av den ed, varmed senaten kort förut lovat att skydda Caesars liv.

Redan samtidens dom över gärningen utföll olika. Cicero hyllade mördarna som hjältar, frihetens återställare. Caesars vänner kallade det skedda lönnmord. Eftervärldens dom har också skiftat.

De sammansvurna gjorde intet som helst försök att i samband med mordet gripa makten eller främja sina privatpolitiska eller ekonomiska intressen. Det är viktigt att observera detta och söka förstå innebörden därav.

När det blev bland de sammansvurna framkom förslag om att döda även Antonius, Caesars medkonsul, och andra caesarianer, som skulle kunna bli farliga, avvisdes dessa av Brutus, för att ingen skulle kunna säga, att de icke eftersträvade allas frihet utan sin egen makt.

På Ciceros förslag och med Antonius' kraftiga bistånd beslöt senaten, att det framfarna skulle glömmas, dvs. Caesars mördare icke bestraffas, och att Caesars acta, hans lagar och förordningar skulle ha giltighet.

Orubbligt avvisade Brutus med bestämdhet den republikanska aktivism, som hade sina förespråkare i Cassius och ännu mera i Cicero, och var villig att samarbeta med en moderat caesarian, sådan som Antonius föreföll vara.

Men mera än farhågan för ett väpnat uppror av Brutus och Cassius är det en annan fruktan, som oroar caesarianerna, en fruktan, som är en dominerande faktor i det följande händelseförloppet. Kunde man lita på att Caesars acta inte skulle upphävas? Var det inte fara värt att förhatliga caesarianer skulle komma att dragas inför domstol och berövas alla inbördeskrigets vinster, ja hela sin existens. Antonius och många med honom kunde inte bortse från faran att de skulle drabbas av samma öde, som träffat så många av optimaternas motståndare.

Sådana farhågor var icke ogrundade. Även om ingenting tyder på att Brutus icke menat allvar med alla sina försoningsanbud, så fanns det andra optimater, som utan tvekan vid första tillfälle skulle bryta mot kompromissen. Cicero hörde till dem. Han säger att ceasarianerna 'frukta freden' (timent otium). Enligt Ciceros uppfattning är en revolutionär inställning hos någon ett tecken på att det är något galet med denna människa. Antingen är det något fel på vedebörandes karaktär eller också har han dåliga affärer eller också har han gjort sig skyldig till någon brottslig handling, vars följder han hoppas kunna undandraga sig under en politisk omvälvning. Det är det tredje och sista fallet som stämmer in på caesarianerna efter Ciceros mening. Anklagelsen timere otium innebär en insinuation om att vederbörande, om fredliga och ordnade förhållanden får bestå, måste räkna med att bli ställda inför domstol för sina brott.

Mot bakgrund av denna fruktan förstår vi bättre vissa politiska initiativ av Antonius. Genom det folkförsamlignsbeslut, som f.ö. genomfördes under olagliga former, som innebar att Antonius bl.a. fick befälet över Gallia Cisalpina i 5 år, skapades för Antonius en maktställning, som på ett oroande sätt erinrade om den Caesar innehaft före inbördeskriget. Det var otvivelaktigt en utmaing mot republikanerna och ett hårt slag för Brutus' försoningspolitik.

Det är främst intressepolitiken kring Caesars acta, som leder till fredssträvandenas misslyckande. Men det fanns också en ideologisk motsättning. För dem som höll Caesar som en tyrann, tedde det sig som en upprörande orätt att hans acta skulle hållas i helgd. För dem åter, som i Caesar hyllat sin vän eller beskyddare, för dem var det en helig plikt att hämnas hans död.

Vi känner den romerska aristokratins traditioner coh livsinställning tillräckligt väl för att förstå, att Caesars försök att göra undersåtar av dessa stolta släkter, sedan århundraden vana vid en nästan fullständig suveränitet, måste väcka till liv ett glödande hat mot tyrannen och ett glödande frihetspatos.

Den stora missräkningen för Brutus var Antonius. Att han skulle bli en fiende var ingalunda på förhand givet. Ännu mindre kunde någon ana den unge Octavianus' uppträdande, hans oerhörda ärelystnad, hans skickliga och hänsynslösa politik.

Brutus' paroll var 'frihet' och 'fred'. Det var en motsägelse, en omöjlighet. Striden för den fria republiken var redan förlorad i och med människornas längtan efter fred.