|
Det samhällssystem, som på 400-
och 300-talen f.Kr. långsamt växte fram under de sociala striderna,
var på ytan präglat av jämlikhet. Det var dock bara ett fåtal
som kunde utnyttja de politiska rättigheter, som medborgarskapet skulle
medföra för alla. De egentliga maktförhållanden låg
inte i öppen dager, eftersom både gamla och nya adelssläkter
genom klientskaper hade många medborgare knutna till sig och därför
ägde stora politiska resurser.
Folkförsamlingarna
Medborgarna var indelade efter bostad i tribus, dvs. territoriella
enheter. Tribus var emellertid inte bara en beteckning på en stadsdel,
utan utgjorde också röstningsenheten i den romerska folkförsamlingen.
Alla medborgare hade rätt att samlas i denna comitia tributa,
men omröstningen företogs efter principen en tribus - en röst.
Folket valde där sina egna ombud, folktribunerna.
Medborgarna var också ordnade i centurior (grupper om hundra)
alltefter de prestationer de kunde göra för statens försvar.
Denna gruppering i comitia centuriata fick också politiska konsekvenser.
De medborgare som var inordnade i den nedersta gruppen kallades proletarii.
Comitia centuriata tjänstgjorde som domstol och behandlade först
alla grövre förseelser, och sedan alla brott som straffades med
döden.
När comitia tributa under 200-talet definitivt förvandlats till
en post i karriären och slutade kanalisera "folkets" intressen,
var den romerska styrelseformen i än högre grad än tidigare
aristokratisk.
Ämbetsmannastaten
Rent formellt kunde vilken medborgare som helst bekläda ett ämbete,
men i den politiska realiteten gällde andra regler. För att bli
framgångsrik måste en kandidat mobilisera allt tänkbart stöd
för sin person genom att aktualisera gamla lojalitetsband mellan sin
släkt och en grupp medborgare. Homo novus, ny man eller uppkomling,
var den tekniska term med nedsättande betydelse som man använde
på politiska uppkomlingar från nya familjer.
Kvestorer, folktribuner och ediler utgjorde de lägre
ämbetsmännen. De hade olika befogenheter men ingen befälsrätt.
Imperium var den sakralrättsliga term, som innebar att en ämbetsman
hade rätt att föra befäl. Konsulerna hade det högsta ansvaret
i krig och fred. Ett yttre tecken på deras värdighet var att de
åtföljdes av tolv liktorer, en livvakt eller polisstyrka.
Censorerna, som satte upp medborgarlistorna efter individens ägandeförhållanden
och även utförde andra reglerande åtgärder av ekonomisk
art, valdes vart femte år. Eftersom de kunde utesluta ovärdiga
medlemmar från senaten, hade de betydande maktbefogenheter.
I det romerska politiska systemet fanns en annan tjänst, som var än
mer exklusiv. I akuta krigssituationer eller när bägge konsulerna
var borta från Rom och viktiga offer i statskulten inte kunde utföras,
tillsattes nämligen för en period på högst ett halvt
år en diktator. Denne hade oinskränkt makt och hindrades
inte av några konstitutionella inskränkningar att utföra det
han fått i uppdrag att göra.
Det romerska styrelsesättet var rent traditionellt byråkratiskt.
En lång period av en vuxen aristokrats liv var ägnad åt att
klättra från lägre poster mot konsulatet, vilket inte var
förenat med några ekonomiska fördelar förrän under
republikens två sista århundraden. Statsämbetena var nämligen
oavlönade.
En enskild medborgare kunde protestera mot åtgärder från
överheten genom att vädja till ämbetsman med högre rang
eller till folket i en folkförsamling.
Senaten
Den härskande klassen, från vilken kandidaterna rekryterades, besatt
den reella makten genom senaten. Till denna institution samlades all
sakkunskap och status, eftersom konsuler efter tjänsteårets slut
hade möjlighet att bli medlemmar i detta råd. De 300 senatorerna
satt på livstid såvida de inte ådrog sig prickning från
censorerna och utstöttes. Ingen jämlikhet rådde bland dem,
eftersom en mans värdighet och prestige från ämbetsåret
avgjorde hans plats i senaten.
Rent formellt utgjorde senaten endast en förberedande instans till folkförsamlingarna,
men folkförsamlingarnas tungrodda organisation gjorde att de inte effektivt
kunde stå i centrum för statsledningen. När Rom senare blev
den ledande staten leddes den utrikespolitiksa verksamheten av senaten.
|
