Vår bild av det första århundradets romerska historia är väsentligen skapad av Tacitus. Denne har i utpräglad grad den romerska historieskrivningens moralisk-psykologiska betraktelsesätt, enligt vilket folkens öden bestämmes av deras virtus och deras fortuna, men först och främst av deras virtus. Tacitus' uppfattning är, att det romerska folkets sjunkande moraliska kraft och imperiets ofantliga tillväxt har gjort kejsardömet ofrånkomligt. Men monarkin verkar demoraliserande både på härskaren och de behärskade. Den förre frestas till despotism, de senare till servilitet. Tacitus målar dock upp exempel på manligt och rakryggat uppträdande under en våldsregim. Dessa ljuspunkter ges av män som mestadels är anhängare av den stoiska filosofien.

När uppträdandet hos Helvidius Priscus, som av Tacitus skildras som en övertygad stoiker, gjorde intryck på folket, lät Vespasianus landsförvisa och döda honom. I detta sammanhang lät kejsaren utfärda ett edikt om förvisning av alla filosofer från Rom. Även Nero och Domitianus lät landsförvisa filosofer.

Exempel som dessa kan ge vid handen, att den stoiska filosofien utgjorde en grogrund för opposition mot kejsarenmakten. Något republikanskt fanns det inte i Rom, och om återinförande av republiken kunde det aldrig vara allvarligt tal. De trevande försök i den riktningen som gjordes efter morden på Caligula och Nero visade tydligt, att det inte fanns några som helst förutsättningar för en republikansk politik. Den sympati för republiken, som fanns i Rom, hade karaktären av en sentimental och verklighetsfrämmande idealism, som inte hade något med pratisk politik att göra.

Vad stoikerna beträffar, skulle man kanske vänta, att dessa, som lärde att naturen skapat alla människor lika, att enligt naturen alla människor, herren och slaven, romaren, greken och barabaren, var bröder, skulle visa förkärlek för ett demokratiskt statsskick. Så var dock ingalunda fallet. Stoikerna ansåg, att monarkin var grundad på naturen: djurflockarna har en ledare, människokroppens lemmar är underordnade själen, hela världsalltet styres av ett gudomligt förnuft. I analogi därmed vore det riktigt, att staten styres av en man. Stoicismen står sålunda ingalunda i någon principiell motsats till principatet. Den stoiska oppositionen ligger på ett annat plan. Det är fråga om livsåskådning och moral.

Stoicismen karakteriseras av den vikt den lägger vid den enskilda människans själ. Om denna äger den sanna dygden, om man befinner sig i harmoni med den gudomliga världsledningen, om samvetet är rent, betyder allt annat platt intet. Fattigdom, sjukdom, landsflykt, tortyr, döden själv är yttre ting, som ej kan påverkad den vises själ eller minska hans sinnesfrid och lycka. Epiktetos säger på ett ställe: "Soldaten får svärja att han icke skall akta någon högre än Caesar: vi måste först och främst ha aktning för oss själva.", och på ett annat ställe "När du står inför en av denna jordens mäktige, glöm då ej att en högre herre ser på dig från ovan och att du måste behaga honom mer än någon människa!".

Den stoiska oppositionens missnöjesyttringar mot principatet kan delas upp i fyra punkter:

1. Den stoiska kulten av Cato Uticensis (som valde att dö hellre än att stå i tacksamhetsskuld till Caesar).
2. Stoikernas allmänna frispråkighet och frimodiga uppträdande
3. Direkt och indirekt moralisk kritik av regeringen
4. Vägran att samarbeta med regeringen genom att man undandrar sig deltagande i det politiska livet och statsförvaltningen.

Seneca hade en idealbild av den modeste och hänsynsfulle stoikern, som nog inte var så lätt att återfinna i verkligheten. Han skrev "Du bör ej stoltsera med filosofin: bedriven med övermod och trots har den bragt mången i livsfara: låt den borttaga dina egna fel, ej förebrå andra deras! Filosofen må ej taga avstånd från seder och bruk i samhället, och han må ej vara angelägen att ge intryck av att fördöma allt det, som han själv undviker att göra. Det går att vara filosof utan att göra stort nummer av sig själv och utan att chikanera andra.

Det tycks ha funnits gott om intrasigenta stoiker, som med sina dystra miner och stränga ord uppträdde som mycket effektiva glädjedödare. Detta kunde säkert vara mycket pinsamt och irriterande, inte minst för kejsaren, som ytterst fick bära ansvaret för atmosfären i Rom.

Stoikernas uppfattning av historiens gång är den, att det i forntiden funnits en guldålder, utmärkt av förnöjsamhet och alla dygder; den följande utvecklingen kännetecknas av ett fortskridande sedligt förfall. Denna stoiska uppfattning står i skarp kontrast mot principatets officiella ideologi där den regerande kejsarens tronbestigning har inlett en ny guldålder.

I motsats till epikurismen med dess eskapistiska maning 'Lev obemärkt' och i motsats till de kultur- och statsfientliga cynikernas läror, som närmast skulle kunna kallas anarkistiska, lärde stoicismen, att den vise borde ägna sig åt ett aktivt liv i den mänskliga gemenskapens tjänst. Av en stoiker var politisk aktivitet således att vänta.

De stoiska filosoferna åtnjöt i allmänhet ett mycket gott anseende i Rom, särskilt i de högre samhällsklasserna.

Kejsarna Trajanus, Hadrianus och Antoninus Pius förtjänade Stoas gillande. Med nästföljande kejsare Marcus Aurelius uppfylldes filosofernas önskedröm: en filosof på kejsartronen.