Economics - Kapitel 3
Produktion är förädlingen
av arbete, land och realkapital till varor och
tjänster. En speciell sort av realkapital är humankapital
som är kunskap och färdigheter hos människor.
Detta förbättrar kvalitén på arbete.
Kvantiteterna av varor och tjänster är begränsade
av tillgången på resurser och av teknologin. Denna
begränsning illustreras i en graf av production possibility frontier
(PPF).
[Se figur 3.1, sid. 44]
Denna visar kvantitetskombinationer av två produkter om
alla resurser utnyttjas maximalt. Arean under PPF visar kombinationer
där resurserna inte används till fullo, eller är fel- allokerade
(resurserna utnyttjas inte för deras optimala användningsområde).
Arean över PPF visar kombinationer som inte är tillgängliga
p.g.a. att resurserna är för snåla. De olika punkterna på
PPF: en betraktas som jämbördiga. Vid dessa kombinationer är
produktionen effektiv, man kan inte producera mer av en vara utan att producera
mindre av den andra varan.
För att välja en punkt på PFF som inriktning på produktionen
måste man välja något framför något annat. Det
man väljer bort är det valdas alternativkostnad. Alternativkostnaden
för att producera ytterligare en enhet av det ena, är antalet enheter
man måste sluta producera av det andra (när resurserna "flyttas
över").
När man rör sig över PFF-kurvan brukar som regel (om inte funktionen
är linjär) alternativkostnaden för en enhet av en produkt öka
när den totala producerade kvantiteten ökar. Detta beror på
att alla resurser inte lämpar sig för all produktion
och därmed inte är helt överflyttbara. Till slut
kostar det mer än det smakar. Detta illustreras också
av att PFF-kurvan buktar utåt från origo. [Se figur 3.2, sid. 47]
PFF kurvans läge är inte statisk, den kan förskjutas både
åt vänster (produktionen minskar) och åt höger (produktionen
ökar). I vårt ekonomiska klimat rör sig generellt kurvan
uppåt med tiden. Detta kallas ekonomisk tillväxt.
Vi kan alltså producera allt mer och mer.
Det är två nyckelfaktorer som skapar ekonomisk tillväxt:
Teknologisk utveckling (nya och bättre sätt att producera)
och Capital accumulation (tillväxten av resurser
för realkapital).
Ekonomisk tillväxt för dock med sig kostnader. Alternativkostnaden
består i att man måste avstå från en del
av de producerade varorna och tjänsterna och istället lägga
resurser på att skapa nyckelfaktorerna. Detta sker hos företag
såväl som hos hushåll (utbildning och sparande) och nationer.
Ju större del av konsumtionen som får ge vika för nyckelfaktorerna,
desto snabbare blir den ekonomiska tillväxten [Se figur 3.5, sid. 50]
Den totala produktionen ökar om människor specialiserar
sig på den aktivitet där de har ett comparative advantage.
Detta innebär att deras alternativkostnad för att producera
något är lägre än någon annans. Det
är dessa skillnader som gör specialisering och utbyte fördelaktigt
för alla.
Om någon kan producera mer av alla varor
än någon annan, har denne ett absolute advantage. Detta innebär
dock inte ett comparative advantage! (Man tjänar
fortfarande på specialisering och utbyte eftersom alternativkostnaderna
består).
För att effektivisera specialiseringen och utbyte på makronivå
("alla med alla") har man utvecklat institutioner.
De viktigaste är marknader, äganderätt och pengar.
Dessa reducerar transaktionskostnaderna (kostnader för förhandling
och utbyte) som annars skulle göra utbytesprocessen alldeles för
osmidig. |
|
|
 |
 |
|
 |
|
