Varor och tjänster produceras genom fyra
olika produktionsfaktorer: arbete, land, realkapital
och entreprenörskap. Företag använder produktionsfaktorerna och
i utbyte före detta får dess ägare inkomster. Dessa inkomster
bestäms av faktorpriserna (PF): lön (wage) för arbete,
ränta för realkapital, hyra för land och normal
profit för entreprenörskap.
Faktorpriserna är alternativkostnader för företagen, lönen
är alternativkostnaden för arbete. Räntan är alternativkostnaden
för en investering i realkapital.
Faktorpris och inkomst
Den efterfrågade kvantiteten av en produktionsfaktor beror på
faktorpriset. Ju lägre pris, desto större efterfrågan och vice
versa. Factor income är den totala inkomst en faktor erhåller
på en marknad mot att den upplåter sina tjänster. Denna beräknas som qf
x pf.
[Se figur 15.1, sid. 354]
En ökning i efterfrågan för en produktionsfaktor (inte
efterfrågad kvantitet!) medför en förskjutning av kurvan åt höger
och ökar efterfrågad kvantitet och pris. Detta innebär
också att factor income ökar. Om efterfrågan minskar förskjuts kurvan
år vänster. Factor income minskar.
Hur mycket en förändring i efterfrågan ändrar faktorpriset
och kvantiteten beror på utbudets elasticitet. Om utbudskurvan
är väldigt plan (elastiskt utbud) är förändringen i kvantitet
stor medan förändringen i pris är liten. Om utbudskurvan
är väldigt brant (oelastiskt utbud) är förändringen i kvantitet
liten medan förändringen i pris är stor.
En förändring i utbudet av en produktionsfaktor påverkar
pris och kvantitet och även factor income. En ökning
av utbudet innebär en minskning av faktorpriset och en
ökning av kvantiteten (och tvärt om). Huruvida en förändring
i utbudet påverkar factor income beror på efterfrågans
elasticitet. [Se figur 15.2, sid. 355]
Efterfrågan på faktorer
Efterfrågan på produktionsfaktorer är en härledd efterfrågan.
Detta innebär att efterfrågan inte gäller faktorn i sig,
utan dess användning för produktion. Ett företags efterfrågan
på en faktor beror på de begränsningar den möter: marknadens
och teknologiska. På kort sikt indelas ett företags produktionsfaktorer
i fixerade och variabla. Det vanliga är att arbete är
variabelt, medan realkapital (maskiner, byggnader och produktionsanläggningar)
och land (fastigheter och dess naturtillgångar) är fixerade.
Ett vinstmaximerande företag har en outputnivå där MR = MC.
Om en ytterligare enhet lägger mer till TR än TC,
ökar företaget sin vinst (TR - TC) genom att producera ytterligare
en enhet.
En faktors marginalkostnad (MCf) är ökningen av TC
när en ytterligare faktorenhet används. För ett företag som köper
produktionsfaktorer från en fungerande marknad (företaget är pristagare)
är en faktors marginalkostnad lika med faktorpriset (MCf = PF).
Marginalprodukten (MP) av en produktionsfaktor, exempelvis arbetskraft,
är ökningen i total product delat med ökningen
i kvantiteten arbetskraft.
Marginalprodukten visar ökningen av den totala produktionen
när t.ex. arbetskraften ökar med en enhet.
Marginalproduktens värde (MRP) är förändringen av TR när
en ytterligare faktorenhet används. (Skall inte blandas ihop med marginalintäkt,
MR, som är förändringen av TR när en ytterligare enhet output tillverkas).
MRP = MP x MR (=P).
För att maximera vinsten anlitar företaget den kvantitet av en
faktor som gör priset för den sista faktorn lika med tillskottet
till totala intäkter (MRP = PF). Om MRP är större än priset
kan företaget öka vinsten genom att skaffa ytterligare en enhet
faktor. Om MRP är mindre än priset kan företaget
öka vinsten genom att avyttra en enhet faktor. När MRP
= PF minskar vinsten om man ändrar kvantiteten av produktionsfaktorn.
MRP avtar med kvantiteten faktorer genom lagen om avtagande
avkastning (kap. 10).
[Se tabell 15.2, sid.357]
En (variabel) faktors efterfrågekurva är identisk med
dess MRP-kurva. Detta eftersom: Företaget anlitar den vinstmaximerande
kvantiteten av faktorn och detta sker ju när MRP = PF och därför
är den efterfrågade kvantiteten vid ett pris detsamma
som denna kvantitets MRP. [Se figur 15.3, sid. 358]
Den kortsiktiga efterfrågan på en variabel faktor är förhållandet
mellan pris och kvantitet när andra faktorer är fixerade.
Den långsiktiga efterfrågan är pris- och kvantitetförhållandet
när alla faktorer kan varieras.
Positionen på ett företags efterfrågekurva för en variabel
faktor (ex. arbete) bestäms av tre saker:
- Priset på företagets output. Den
härledda efterfrågan på arbete gör att ju högre priset på output,
ju större är den efterfrågade kvantiteten arbete. Priset
på output påverkar efterfrågan på arbete genom dess påverkan
på MRP. Ett högre pris på output ökar marginalintäkten
som i sin tur ökar MRP.
- Priset på andra produktionsfaktorer.
Ett lägre relative price på en substituerande faktor innebär
en minskning i efterfrågan. Detta gäller lång sikt.
- Teknologi. Ny teknik kan ersätta
arbetskraft och därmed minska efterfrågan. Lång sikt.
[Se tabell 15.4, sid. 359]
Branschens efterfrågekurva för en faktor får man genom att addera
alla enskilda företags efterfrågekurvor horisontellt.
Efterfrågeelasticiteten för arbete mäter hur efterfrågan svarar
mot en förändring av faktorpriset. Efterfrågan är mindre
elastisk på kort sikt än på lång sikt (när det finns alternativ).
Efterfrågeelasticiteten beror på:
- Arbetsintensiteten i produktionsprocessen.
Ju mer arbetsintensivt ett företag är desto större är känsligheten
för en förändring i pris, priselasticiteten.
- Hur fort MP av arbete avtar.
Ju fortare produktiviteten av en ytterligare enhet minskar,
desto mer elastisk är efterfrågan
- Produktens efterfrågeelasticitet. Ju
mer elastisk efterfrågan är för produkten, ju mer elastisk
är efterfrågan för på produktionsfaktorerna som används
för att producera den.
- Hur substituerbart realkapital är för
arbete. Huruvida arbete kan ersättas med maskiner
påverkar den långsiktiga efterfrågeelasticiteten för arbete, men inte
den kortsiktiga.
Utbudet av faktorer
Utbudet av produktionsfaktorer beror på beslut av hushållen.
Utbudet av arbete beror på hur hushållen väljer att disponera
sin tid. De kan välja mellan market activity (arbete) som ger
avkastning i form av lön, och non-market activity (fritid,
studier, oavlönat arbete) som ger avkastning i form av avkoppling
eller annat.
För att ett hushåll skall bjuda ut arbete krävs att lönen
är hög nog att kompensera för den förlorade avkopplingen. Denna
lönenivå måste vara minst likvärdig med det värde hushållet ger
den sista spenderade timmen på non-market activities. Detta är
reservation wage.
Under denna nivå bjuder inte hushållen ut något arbete
alls.
En ökning av lönenivån får två effekter:
- Substitutionseffekten. Ju högre
lön, ju mer tid disponeras på market activities och ju
mindre på non-marketing activities.
- Inkomsteffekten. Ju högre lön,
ju högre blir inkomsten. En högre inkomst skapar lust
efter konsumtion. Detta gäller även konsumtion av avkoppling.
Alltså kan en högre lön, göra att mer tid disponeras non-marketing
activities.
Substitutionseffekten och inkomsteffekten
verkar i olika riktningar. Ju högre inkomsten är desto större blir (genom
S-effekten) den utbjudna kvantiteten arbete, men ju lägre genom I-effekten.
På låga inkomstnivåer är S-effekter starkare än L-effekten.
Vid en viss punkt övergår dominansen till L-effekten.
Var detta sker är olika för olika hushåll.
Detta gör att hushållets utbudskurva är bakåtböjd och inte lutar
uppåt genom hela sin längd.
Marknadens utbudskurva gör dock detta (lutar uppåt
genom hela sin längd) eftersom andelen som befinner
sig i S-stadiet vida överstiger de som finns i L-stadiet.
[Se figur 15.4, sid. 362]
Utbudet av realkapital är beroende av hushållens beslut om sparande.
Hushållen står för finansiellt kapital som företagen använder
för att skaffa realkapital. Detta genom att köpa aktier och obligationer
eller spara i bank (medel som lånas vidare till företagen).
De viktigaste sakerna som avgör ett hushålls sparande är:
- Nuvarande inkomsten och den framtida
väntade inkomsten. Om inkomsten är låg i nuläget i förhållande
till framtidens sparar man litet. En hög nuvarande inkomst
och en låg framtida resulterar däremot i sparande. Alltså avgör
stadiet i ett hushålls livscykel. Unga har skulder och äldre
fordringar.
- Räntenivån.
På kort sikt är marknadens utbudskurva
oelastisk av räntan, men på lång sikt mycket elastisk.
[Se figur 15.5, sid. 364]
Utbudet av land är fixerat och oberoende av hyresnivån,
alltså oelastiskt. Jämviktspriset varierar på olika lokalmarknader
eftersom efterfrågan varierar (norrland kontra östermalm). För det enskilda
företaget är dock utbudet elastiskt. [Se figur 15.7, sid. 370]
Factor Income, Economic rent och Transfer earnings
Priset för en produktionsfaktor och den använda kvantiteten
bestäms av interaktionen mellan utbud och efterfrågan.
Efterfrågan bestäms av MRP och utbudet bestäms av tillgängliga
resurser och hushålls beslut av dess användning. Interaktionen
bestämmer också factor income.
En person med hög MRP och unik kompetens har högre
lön (factor income) än någon som har låg MRP och en kompetens
som finns i stort utbud (Madonna kontra McDonalds personal).
Factor income utgörs av economic rent och transfer earnings.
Economic rent är den delen av den erhållna inkomsten som ligger
över det minimala pris som krävs för att få ägaren av faktorn
att bjuda ut den. Transfer earnings är återstoden av factor income.
Economic Rent är skillnaden mellan faktorpriset man får
betalt och faktorpriset som är det minimipris man kräver
för att bjuda ut faktorn.
Ex. Om man är villig att ta betalt 50 kronor/h för första timmen, 80 kronor/h
för att bjuda ut en andra och 90 kronor/h för att bjuda ut den tredje, så
får man trots detta betalt 90 kronor i timmen om detta är jämviktspriset.
Det extra värde man får blir 270-220 = 50 kronor, och detta är economic rent.
Om man istället för varje enhet fått betalt precis den minsta lön som krävs,
skulle man inte få någon economic rent. Hela inkomsten skulle utgöras av transfer
earnings.
När utbudet av en faktor är fullkomligt oelastiskt (unik)
utgörs hela inkomsten av economic rent. Faktorer med fullkomligt
elastiskt utbud (hur mkt som helst) utgörs hela inkomsten av transfer
earnings.
I regel är en faktors utbudskurva uppåtlutande. Arean under utbudskurvan
är transfer earnings, och arean över utbudskurvan och under
faktorpriset är economic rent.
[Se figur 15.10, sid. 373] |
