Företags mål och begränsningar
Företag strävar efter att maximera vinsten. För att göra detta
försöker de använda knappa resurser effektivt. Vinsten begränsas
av marknaden och av teknologin.
Marknaden begränsar vinsten eftersom människor har begränsad
efterfrågan för varje vara eller tjänst och ett begränsat utbud
av varje produktionsfaktor att erbjuda företagen.
De köper ytterligare kvantiteter endast vid lägre priser
och säljer ytterligare kvantiteter av produktionsfaktorerna endast
vid ett högre pris.
Teknologin begränsar vinsten eftersom den maximala kvantiteten
som kan produceras (output) beror på den använda kvantiteten
av produktionsfaktorer (input).
För att maximera vinsten inom begränsningarna väljer företaget en tekniskt
effektiv produktionsmetod. Man använder inte fler enheter input
än nödvändigt för att producera en viss mängd output. Man måste också
välja den mest ekonomiskt effektiva tekniken. Man kombinerar
input så att output produceras till lägsta möjliga kostnad.
De möjligheter ett företag har att anpassa produktionen beror
på dess tidshorisont. På kort sikt är åtminstone en
av produktionsfaktorerna fixerad (oftast realkapital) medan kvantiteten
av de andra (oftast arbetskraft) kan varieras. På lång
sikt kan alla produktionsfaktorer varieras.
Kortsiktig teknisk begränsning
Ett företags kortsiktiga tekniska begränsning avgör hur mycket ytterligare
enheter output som kan bli producerat vid en viss ökning
av variabel input.
Detta beskrivs av Total product kurvan (TPC). TPC avskiljer möjliga
nivåer (kvantiteter) av output från icke möjliga (arean under TPC
respektive arean över TPC). Mängden realkapital är given, medan
arbetskraften kan varieras. Total product är alltså totala
antalet producerade enheter output.
Lutningen av TPC-kurvan är arbetets (den variabla produktionsfaktorns)
marginalprodukt (MP). [Se figur 11.1, sid. 239]
Marginalprodukten (MP) av en produktionsfaktor, exempelvis arbetskraft,
är ökningen i total product delat med ökningen i kvantiteten
arbetskraft.
Marginalprodukten visar ökningen av den totala produktionen
när arbetskraften ökar med en enhet.
Genomsnittsprodukten (AP) av en produktionsfaktor, exempelvis
arbetskraft, är lika med total product delat med kvantiteten arbetskraft.
Inledningsvis ökar marginalprodukten när kvantiteten av insatt arbete
ökar, men till slut avtar den. Genomsnittsprodukten (AP)
ökar också inledningsvis för att så småningom avta.
Genomsnittsprodukten ökar så länge marginalprodukten överstiger AP
och avtar när MP är mindre än AP. Genomsnittsprodukten
når sitt maximum och är konstant när MP = AP.
[Se figur 11.3, sid. 242]
Kurvorna för Total product, MP och AP är olika för olika
företag och olika typer av varor, men formen på dem
är alltid densamma (uppånervänd U-form). Detta beror på att alla
produktionsprocesser har två egenskaper:
- Inledningsvis ökande marginalavkastning.
Marginalprodukten av ytterligare en arbetare överstiger
MP av den tidigare arbetaren. Detta beror på att fler anställda
innebär högre grad av specialisering = högre produktivitet
= högre marginalprodukt.
- Så småningom avtagande marginalavkastning.
Alla produktionsprocesser når förr eller senare en punkt där
marginalprodukten av ytterligare en arbetare är mindre
än MP av den tidigare arbetaren. Man kan inte tjäna mer
på specialisering. Produktionen ökar med varje nyanställd,
men allt mindre och mindre. ”Maskinerna räcker inte till åt alla arbetarna”.
Lagen om avtagande avkastning:
När företag använder mer av en variabel input,
med en given kvantitet av fixerade inputs, så minskar så småningom
marginalprodukten.
Kortsiktiga kostnader
Totala kostnader (TC) indelas i totala fasta kostnader (TFC)
och totala rörliga kostnader (TVC). När total output ökar, ökar
också totala kostnader eftersom TVC ökar.
Marginalkostnad (MC) är ökningen av totala kostnader
(TC) delat med ökningen i output. Alltså förändringen
i TC av en enhets ökning av output.
Genomsnittliga kostnader (ATC) är kostnaden per enhet output.
ATC indelas i genomsnittliga fasta kostnader (AFC) och genomsnittliga
rörliga kostnader (AVC).
Kurvorna för AVC, ATC och MC är U-formade.
Vid en liten produktion sluttar de neråt (minskar vid
ökande produktion). De passerar efterhand en minimipunkt (som
inträffar vid olika kvantiteter för de olika kostnaderna) och så småningom
ökar de med ökande produktion.
Detta har två anledningar:
- Genomsnittliga fasta kostnader (AFC)
minskar när output ökar.
- Avkastningen avtar så småningom
när output ökar eftersom detta även innebär att kostnaden för
arbetskraft ökar.
Ett företags genomsnittliga kostnader
(ATC) och marginalkostnad (MC) beror på hur mycket man
producerar.
När marginalkostnaden (MC) är mindre än genomsnittliga kostnader
så minskar genomsnittliga kostnader (ATC) (kurvans lutning är negativ).
Genomsnittliga kostnader når sitt minimum när MC = ATC.
När MC överstiger ATC så ökar genomsnittliga kostnader
(kurvans lutning är positiv).
[Se figur 11.5. sid. 245]
Ett företags kostnadskurvor bestäms av dess teknologi
och dess produktionskurvor (Total product, MP och AP).
ATC är sammanknutet med AP. Vid den nivå av output
där AP når sitt maximum, når AVC sitt minimum.
Vid de nivåer av output där AP ökar så minskar AVC
och tvärt om.
På samma sätt är MC sammanknutet med MP. Vid den nivå
av output där MP når sitt maximum, når MC sitt minimum.
Och vid de nivåer av output där MP ökar så minskar
MC och tvärt om.
[Se figur 11.6, sid. 246]
De kortsiktiga kostnadskurvornas position beror på teknologin
och priset för produktionsfaktorerna. Om dessa ändras
så flyttas kostnadskurvorna.
En teknologisk förändring som ökar produktionen förskjuter
produktionskurvorna uppåt och kostnadskurvorna nedåt.
Men relationen mellan kurvorna (figur 11.6) förblir densamma!
En ökning i priset på en produktionsfaktor ökar kostnaderna
och kostnadskurvorna förskjuts. Hur de förskjuts beror
på om faktorn är fixerad eller variabel. [se sid. 247]
Maskinparkens storlek och kostnader
På lång sikt är alla produktionsfaktorer variabla. Långsiktigt
skiljer man inte mellan fasta och rörliga kostnader.
Eftersom alla produktionsfaktorer kan varieras så följer
att detta även gäller kostnaderna.
Kostnaden för produktionen när alla produktionsfaktorer
(både de som är kortsiktigt variabla och fixerade) har blivit justerade
till deras ekonomiskt effektiva nivåer är företagets långsiktiga
kostnader (LRC).
Beteendet hos LRC beror på företagets production function,
relationen mellan output och kostnader. [Se figur
11.7, sid. 248]
När ett företag använder mer arbetskraft medan det håller realkapitalet
konstant, upplever det så småningom avtagande avkastning. Och när
det håller arbetskraften konstant och istället använder mer realkapital
upplever det också så småningom avtagande avkastning.
När ett företag ökar alla produktionsfaktorer lika mycket upplever
det skalavkastning (returns of scale). Skalavkastningen
kan vara konstant, ökande eller minskande.
- Konstant skalavkastning innebär att
den procentuella ökningen i output är samma som ökningen
i input. Produktionsprocessen kan kopieras för att dubbla
produktionen.
- Ökande skalavkastning innebär att
den procentuella ökningen i output är större än ökningen
i input. Ökad produktion möjliggör ökad specialisering
av produktionsfaktorerna som i sin tur ger ökad produktion.
- Minskande skalavkastning innebär
att den procentuella ökningen i output är mindre än
ökningen i input. Detta förekommer i alla produktionsprocesser
vid någon produktionsnivå.
Varje storlek på maskinparken
har en uppsättning kortsiktiga kostnadskurvor. För varje nivå
av output finns någon storlek som ger lägst ATC (optimal
storlek). Ju större output, desto större är maskinparken
som minimerar ATC. Den långsiktiga kostnadskurvan (LRAC-kurvan)
finner förhållandet mellan lägsta uppnåbara ATC och output
när både realkapital och arbete kan varieras. Med ökande
skalavkastning sluttar LRAC-kurvan nedåt, med minskande skalavkastning
går den uppåt. [Se figur 11.9, sid. 251 och figur 11.10, sid. 252]
|
